Alla inlägg av Paula

Öka din kreativitet, den artistiska vägen – ett bokreferat

bokreferatJulian Cameron har skrivit en bok – Öka din kreativitet, den artistiska vägen (ISBN917711499X) som är en slags kurs i hur man kan komma underfund med och utveckla sin egen kreativitet.

bokreferatJulian Cameron trodde själv att hennes egen alkoholmissbruk och författarskap hängde ihop. Hon trodde att nykterhet skulle ta slut på hennes kreativitet. När hon hittade nykterheten gjorde den dock att hon visste hur man skulle befria folk från blockeringar och att det var vad hon skulle jobba med. Hon blev således en lärare på Feminist Art Institute i New York och under lärartiden kom även iden till en bok. Resultatet blev en gör-det-själv-handbok.

 

Vår kreativa sida är vårt inre barn, som gärna tänker barnsligt. Om vi öppnar oss för vår kreativitet kommer vi att förändras från att vara något som gungar hit och dit lite hur som helst på livets vågor, till något mera som fungerar lite mer helhjärtat. Många av oss önskar, att vi vore mera kreativa, men vi kan inte frigöra skaparkraften. Julian Cameron skriver i sin bok S. 18 Kreativitet är en upplevelse, i mina ögon en andlig upplevelse och kan användas på många olika sätt, framförallt kreativt.( Öka din kreativitet ISBN 917711499X). Boken vägleder läsaren i hur man kan återvinna sina skaparkrafter och är full av övningar, vilka inte bara är till för att bli kreativ utan även för att finna sig själv.

 

Centrala verktyg i att återvinna kreativiteten är morgonsidorna och konstnärsträffarna. Morgonsidorna är enkelt uttryckt tre handskrivna sidor som skall vara strikt tankestyrda, med andra ord skriva ner det som just då finns i tankarna. Det skall inte vara konst, knappt text, utan vad som helst som dyker upp i huvudet för ögonblicket. Ingen skall läsa texterna, inte ens skrivaren, åtminstone inte under de första åtta till nio veckorna.

 

Alla de arga, gnälliga, småaktiga tjatet, som finns i huvudet står i vägen för din kreativitet. Morgonsidorna är alltså den kreativa läkningens primära redskap och de lär dig att undvika din inre kritiker, eftersom det inte finns några felaktiga sätt att skriva morgonsidorna på.

 

Konstnärsträffarna är på ett sätt ett verktyg som framstår mera som en underhållning. Morgonsidorna och konstnärsträffarna är en tvåstegsprocess, som går i båda riktnigarna, ut och sedan in. Genom morgonsidorna sänder du ut, pratar med dig själv om dina drömmar, om det du är missnöjd med och det du hoppas. På konstnärsträffar tar du emot, öppnar dig för inspiration, insikter och vägledning. Konstnärsträffen består av ca två timmar i veckan som ägnas åt att ge dig själv kreativ näring, då du ger dig tid för lek. På dessa träffar skall du inte ta med någon annan än dig själv och ditt inre barn. Konstnären i dig behöver komma ut, skämmas bort och känna att någon lyssnar på den. Konstnären i dig är ett barn, som behöver leka, se en gammal film, gå barfota på stranden, besöka en loppmarknad – saker som inte behöver kosta pengar.

 

Boken innehåller många övningar under tolv veckors tid och övningarna är inriktade på hur du kan tex återerövra din inre trygghet och hur du kan skydda det inre konstnärsbarnet. Det finns bland annat metoder för hur man återerövrar sin identitet och makt med vrede som bränsle.Genom att arbeta med morgonsidorna börjar du komma igenom skillnader mellan äkta och så kallade officiella känslor som visas upp, och på det sättet återerövras din integritet.

 

Upptäckandet av jaget innebär både vinst och förlust. Vi upptäcker våra begränsningar och begränsningarna i sin tur skilljer oss från våra medmänniskor. När vi eliminerar oklarheter förlorar vi samtidigt en del av våra illusioner. Det kreativa livet grundar sig inte i fantasier utan på verkligheten, på det lilla, det som fokuseras skarpt, iaktas eller skapas specifikt. När vi förlorar vagheten kring oss, våra värderingar och vår livssituation, blir vi tillgängliga för stunden och kan möta vår sanning, oss själva och uttrycket för oss själva. Boken visar sambandet mellan kreativitet och andlig styrka och den länkar kreativitet till personlighetsträning.

Närmiljövård

Sao Paulo är en storstad med massiv trafik. Gatorna ser lite slitna ut, och vid den första anblicken skulle man kunna påstå att det ser smutsigt ut, men jag vet att så kan det inte vara. Varje förmiddag då jag promerar med mina hundar runt kvarteret skuras alla trottoarer med borste och rengöringsmedel samt en massa rent vatten från vattenslangar och högtryckmaskiner. Jag har aldrig i mitt liv sett någon skura trottoarer i Sverige med hand!

I Sverige kan man se en stor maskin köra på våren och sopa bort sanden och andra sopor, men tvätta med rengöringsmedel? Här skuras det på innergårdar också och det skuras jämt, oavsett om det har regnat eller inte. Jag personligen trodde att ett skyfall, som kommer ibland, kunde spola med sig allt, men det stämmer nog inte, för här spolas det med vattenslang även direkt efter skyfallen. Jag skulle vilja påstå att Brasilien är ett av det renaste länder jag vet. Här finns det tex toaletter överallt vart än jag går och alla dessa är kliniskt rena. Fast ja, kanske inte alla, men flertalet. Det går ständigt en person minst och skurar dem kontinuerligt. Det är en ren fröjd att gå och shoppa eller göra vad som helst i stan, för man behöver aldrig oroa sig över att det inte skulle finnas en toalett bakom hörnet, och dessutom kostnadsfritt. I Sverige måste man ha minst fem kronor i fickan för att få kissa, om man nu råkar hitta en toalett någonstans.

Sophanteringen är ett kapitel för sig och jag vet inte alls vad jag skall tycka., men det är ovanligt i mina ögon. sett. I huset där jag bor, samlas soporna i två plasttunnor på varje våning, i den ena hushållssopor och i den andra finns så kallad sopsortering, vilket jag inte förstår mig på alls. Alla soporna bärs sedan ut på gatan i svarta sopsäckar som hämtas vid varje hus av sopbilar, tror jag, för jag ser dem aldrig. Vart soporna tar vägen sedan vet jag inte ännu, fast en del av dem tas tillvara av människor som drar vagnar, som liknar små hästvagnar, efter sig.

Jag antar i alla fall att soporna hämtas vissa dagar i veckan. När jag går på mina hundpromenader ser jag ibland hur några husägare bara har ställt ut en enda soppåse ute vid sin grind? Under dessa dagar ser Sao Paulo ut som en sopstad och om jag var en endags turist skulle jag nog undra.! Nu undrar jag inte utan går tålmodigt slalom mellan soppåsar och sopsäckar tills de försvinner som genom ett under så jag åter igen kan lägga märke till alla som skurar trottoarer med rengöringsmedel som löddrar under skurborstarna..

Fotbolls VM

Det måste vara helt underbart att vara betagen av fotboll, sepeciellt om man bor här i Brasilien. När jag sitter på den soliga balkongen i all lugn och ro avbryts mina tankar av höga hejarop som ekar mellan alla höghusen. Det är inte bara i ett hus det skriks av entusiasm, utan överallt. Detta land måste vara drabbad av forbollsfeber i alla läger. Vilken känsla att leva in sig i något så litet som rullar inte bara mellan vuxna män utan faktiskt även mellan kvinnor numera.

VM1Denna entusiasm över fotbollen i Brasilien kan skrämma livet av en, speciellt om matchen går mitt i natten. Brasilianare nöjer sig inte bara med att skrika och tuta i tutor utan de måste även skjuta raketer som både smäller högt och lyser upp hela himlen. Ett mål i natten och jag flyger upp i taket av rädsla och samtidigt undrar jag om jag har missat nyårsnatten. På gatan tutar bilarna och lagflaggorna hänger utanför bilfönstren. Mål i fel målbur förändrar ljuden till mera aggressiva läten.

VM2

 

Just nu pågår fotbolls VM. Det har förberetts länge i Brasilien och man kunde tro att det är världskrig på gång. Nationalismen verkar blomma i hela landet för landets flaggor vajar överallt, och inte bara flaggor utan även girlanger  glitterband och ballonger i gröna och gula färger. Vilken feststämning vi har! Bilarna är också dekorerade med små flaggor som fladdrar i fartvinden. I Sverige fladdrar flaggorna på bussar bara vid allmänn flaggdag. Många, många har hängt Brasiliens flagga på sina balkongräcken och stora flaggor kan även hänga mellan två höghus. Affärer dekorerar sina ingångar med glitterband, girlanger, flaggor och ballonger. Dagarna före Brasiliens första match råder det en olycksbådande tystnad i hela landet. På dagen då matchen skall spelas bryter det ut kaos i mina ögon mätt, fast brassarna har fest. Busstrafiken stannar upp helt, i alla fall i Sao Paulo, redan två timmar innan matchen och många skolor och affärer stänger. Fyrverkerierna skjuts upp redan fyra timmar innan matchen, som i något slags träningssyfte. I affärerna råder det värre kaos än under julruschen i Sverige. Folk står och köar i sina gulgröna kläder och VM4hamstrar mat och öl som om den var krig på gång. Jag har inte sett Brasilianare som ett folk som dricker så mycket alkohol, men öl verkar vara ett måste då det är fotboll på TV, för det är framför TVn alla samlas både hemma och i vissa affärer, som inte stänger under matchen. De skolor och förskolor som har öppet visar matchen till barnen på skolan. De så kallade VM tutorna stäms också av flera timmar innan matchen i samklang med hejakörer .

 

Personligen är jag inte intresserad av fotboll, men här kommer man inte undan, för intresset väcks till liv antingen man vill det eller inte. Luften vibrerar fotboll, så du kan inte vara oberörd. Fotboll luktar krut i Brasilien och kroppen rycks med i samba takter, som spelas på gatorna. Hela mitt nordiska jag säger att detta kan inte vara sant, att ett helt land kan gå in i ett fotbolls rus mitt i veckan, men det kan det och det gör det!!!!!

 

HEJA BRASILIEN!!!!


VM3

Att tala med tutor.

När jag sitter på min balkong så funderar jag ofta varför det tutas så mycket i Brasilien, för som jag ser det, så går det inte fortare hur mycket än man tutar. När jag har lyssnat så låter alla tutorna nästan olika från ett litet pip till ett mörkt TÖT från en lastbil. Jag började studera detta tutande lite närmare, för jag ville se om den hade någon betydelse i detta mycket kommunikativa land.

Jag är som sagt ofta ute och går med tre hundar, två taxar och en liten, envis pincher. Min tax, som har rest hela vägen från Sverige till Brasilien vid trettons års ålder, är inte heller timid, utan vet exakt vad han vill. Ibland får jag släpa honom runt vår promenadsträcka, för han kan få för sig att det inte är roligt att gå just den dagen eller så går jag enligt hans tycke åt fel håll. Han är nästan lika svår att tolka i det hänseendet som tutandet på gatorna. .Jag passerar många utfarter för bilar och alla dessa utfarter är bakom galler eller järngrindar som en vakt öppnar, som de gör med allt annat i den här stan. Vakter är en kapitel för sig, men på dem får jag tänka en annan gång. När jag skulle passera en sådan utfart kom det en bil som skulle köra ut just då. Chauffören tutade åt mig; små, korta, rätt tysta tut, tut och jag stannade så klart, men när jag tittade på honom, vinkade han förbi mig. Alltså ville han med sitt tutande säga att jag kunde passera och att han skulle vänta. Tummen upp, det är som man tackar eller säger att det är bra här!

 

Vid korsningar tutas det jämt. ibland tutar motorcyklisterna att nu skall de köra eller så hejar de på en annan mortocyklist.Jag kan inte skilja alla tonarter i tutandena, men vill som tolka det som ett språk för sig själv här. Varför man tutar i kilometerlånga köer som inte går fortare för det, har jag inte fått svar på ännu, men jag skall studera detta fenomen vidare.

Skoaffären

Jag tror, att São Paulo bor älskar att shoppa. Det vimlar alltid av folk på alla shoppingcenter, som i mina ögon är mycket lyxiga och har många affärer av olika slag. Ljudet på dessa ställen är ofta, för en som kommer från norra Sverige, öronbedövande. Jag undrar om det är meningen att man skall höra vad ens sällskap har att säga?

På restaurangerna på dessa ställen är det helt omöjligt att ens höra sina egna tankar. På vintern har vi tystare än tyst i Norrland då snön dämpar alla ljud, så där skulle man inte kunna samtala i samma samtalston som i ett shoppingcentral i Brasilien, för då skulle även folk i grannkommunen höra det man sade.

Det ar väldigt roligt, trots allt liv, att vandra i dessa shoppingcentran. Jag älskar att fönstershoppa. Det svåra blir då man verkligen vill köpa något, då man inte kan språket. I Braslien är det portugisiskan som gäller och inget annat. Affärerna är fulla av affärsbiträden, som är oftast flera än kunderna i affären. I Sverige hittar man aldrig någon som kan ge en service om man skulle behöva det. Varför denna skillnad, kan jag bara spekulera i, men det kan bero på lönenivåerna i var sitt land och i Brasilien är i så fall arbetskraften halvt gratis! Här springer det alltid en person efter kunden beredd att serva. Det är ovant för mig och ännu värre då jag inte ens kan be att få titta själv först.

En dag skulle min dotter köpa ett par skor till min dotterdotter. Affären hade ett fint skyltfönster utåt med massor av skor av olika slag till både barn och vuxna. När vi klev in på affären fick jag nästan en chock för där inne fanns inte en enda sko framme. Det satt två damer på var sin en stol där och provade skor med hjälp av ett affärsbiträde eller det kanske var två. Det kom ett biträde till min dotter också och de började prata skor. Jag tittade på och funderade hur jag skulle ha kunnat köpa skor där ensam. Jag skulle inte kunna prova ett enda par själv, då det inte fanns några skor framme och jag skulle inte kunna säga vilka slags skor jag ville ha. Jag började svettas av tanken på hur osjälvständig jag hade blivit i detta land, för jag skulle vara tvungen att ha en tolk med mig bara för att kunna köpa ett par skor! Min dotter verkade inte brydd över den det hela, utan väntade tålmodigt då biträdet sprang ut och in till förrådet för att hämta skor till dotterdottern. Lillflickan provade flera par skor och efter allt jobb personalen hade lagt ner, har hennes mamma mage att inte ens köpa något. Till saken hör att min dotter har bott i Brasilien i nio år och kan språket så för henne är detta vardag. Skoaffären var en konstig upplevelse med sitt fina skyltfönster och med sin tomma affärslokal. Jag kommer nog att slita på mina gamla skor från Sverige länge till, innan jag vågar mig ut ensam till skoaffärer här.

 

Tankemönster

tankar

 

Du väver en väv för dina barn, i deras tro och tanke om sig själva. Tankemönster är gjorda av osynliga tråd, som formas av de vuxnas ord och handling. Det lilla barnet följer alltid med oss pa livets väg, vart än vi går. Lär barnet att skydda sitt inre jag, då orkar hon härda bade stormar och kyla utan att förgås, och stå för sig själv, utan att någonsin svika sitt eget jag.

 

 Min kloka terapeut sade alltid till mig att det viktiga är att jag har mig själv för då är jag aldrig ensam. Att äga sig själv är en konst i livet, att lyssna till sin egen inre röst i stället for att låta andra styra ens liv. Jag har alltid varit mycket anpassad och lyssnat mest på andra i stället för att lyssna vad jag vill.

Skriva är en konstform, som vi inte alltid tänker på. Vi läser någonting varje dag, men tänker kanske inte på vem som har skrivit texterna.

För mig blev skrivandet en stor del av terapin. Vi fick uppgiften att skriva dagbok, men för mig hade skrivandet alltid varit en del i mitt liv. Jag hade inga vuxna omkring mig som såg eller lyssnade på mig. Jag hittade på ett sätt själv att prata av mig och det var genom att skriva. Det är många som skriver dagbok och för det krävs det ingen talang, som tur är. I terapin talade jag dåligt med min terapeut. Han fick jobba hårt för att få mig prata överhuvudtaget, det var ju inget jag lärt mig, men med skrivandets hjälp blev det sakta lättare att sätta mina tankar i ord. Skrivandet hjälpte mig med terapeutens hjälp att se min tankemönster, samt ösa av mig min ilska, ångest, sorg och glädje. I kognitiv terapi jobbar man mycket med sk automatiska tankemönster, som till exempel säger till oss hur vi lärt oss att se pa oss själva; som att jag är inte värt någonting, ingenting duger, jag måste prestera hela tiden for att bli omtyckt osv. När man väl ser dessa mönster kan man börja ändra sina tankar tex genom att skriva ofta att jag är bra som jag är och jag duger, jag är värd att bli älskad osv.

Att skriva av tex sin ilska mot någon i brevform att ett bra sätt att tomma ut det som ligger och skaver i sinnet. Brevet behöver aldrig postas, det hjälper att bara skriva ut det hela och sedan kanske riva brevet eller till och med bränna det. Det är inte alltid meningsfullt att skriva till någon som behandlat en illa för det är inte alls säkert att man får den förståelsen man längtar efter så mycket. Förståelsen för ens egen smärta finns bäst inom en själv, det viktiga är att jag själv förstår och förlåter mig själv att jag tillåtit mig behandlas illa. Min terapeut sade till mig ofta, ofta att man kan inte ändra andra, man kan bara ändra sig själv. Det är mitt ansvar att se till att jag mår bra, bli lite mera egoistisk, vilket lät väldigt illa i mina öron i början, när terapeuten sade det och det gör det än, men jag förstår innebörden i det. Jag umgås idag mindre med människor som tar energi ifrån mig hela tiden, människor som aldrig ger tillbaka något. Det är min plikt mot mig själv att skydda mig själv mot de som inte vill mig väl. Det är inte lätt, för alla vill bli sedda, om det sedan ibland är negativ uppmärksamhet.

Jag har ibland blivit kallad for ”stormamma”, som tar hand om allt och alla, självuppoffrande. Jag inser idag att jag har burit för mycket på andra och samtidigt även insett att jag trott ha en styrka i mig som ingen annan har, för det finns ingen människa i världen som orkar bära andra hur mycket och länge som helst utan att till slut gå på knäna själv. Mitt skrivande under terapin har gett mig stora insikter och vinster och jag har även upptäckt att jag kan – VÅGAR – skriva till andra, vilket ger mig stor glädje i livet, att kunna delge det som gett mig tröst och en väg ut ur min mörka tunnel och kanske på så sätt hjälpa andra att hjälpa sig själva.

 

Jag rekommenderar böckerna :

” Vem är det som bestämmer i ditt liv?” skriven av Åsa Nilsson Natur och Kultur ISBN91-27-09845-1

” Att leva ett liv, inte vinna ett krig” skriven av Anna Kåver Natur och Kultur ISBN91-27-09843-5

 

Språklöshet

Jag har nyligen flyttat till Brasilien, för att leva tillsammans med min dotter och hennes familj. Som invandrare i ett nytt land, får jag många funeringar kring allt det nya och ovana jag ser omkring mig här. Jag är fortfarande språklös i det här landet. Något som jag, i vissa lägen, är tacksam över.

 I går när jag skulle ut med hundarna på promenad, träffade jag en kvinnai hissen som verkade mycket upprörd. Hon pratade och gestikulerade till mig. Jag kan säga att ”jag inte förstår portusiska”, på portugiska, men jag hann inte få fram flera ord än ”jag…”. Hon tog det säkert som ett tecken på förståelse, och fortsatte sin monolog oavbrutet hela vägen ner till källaren. Jag bestämde mig att titta på henne, som om jag förstod! Mina tomma ögon avslöjar mig oftast då jag inte förstår, men denna gång försökte jag verkligen ge medkännande blickar, eftersom det verkade som hon behövde prata av sig. Det är i och för sig inte så lyckat alla gånger heller. Det hände häromdagen, att den minsta av våra tre hundar satte sig och kissade på trottoaren, som hundar brukar göra i storstaden. En liten hund lämnar bara en liten kissfläck. Jag hade sett, i ena ögonvrån, hur en man kom mot grinden till huset, som vi precis hade passerat. Jag tänkte inte mera på det, tills någon började gorma bakom min rygg. Där stod mannen jag sett, och skrek mot mitt håll! Ja han tittade då på mig i alla fall. Jag tittade mig omkring, men såg ingen annan där, så han måste tala till mig. Jag försökte säga till honom, att jag inte förstod, men han hörde nog inte det, då han skrek hela tiden. Det är intressant, att studera människors kroppsspråk, när man inte förstår orden. Mannens gester talade om för mig att han var mycket arg och att jag var korkad eller något sånt, då han knackade med ena fingret på sitt huvud. Fast han kunde lika väl ha menat sig själv, vad vet jag. Sedan pekade han på trottoaren och sen mot gatan. Jag tolkade vilt och tänkte att han måste ha pratat om hundens kissande. Det kändes lite konstigt, för i Sao Paulo kissar alla hundar på trottoaren, var annars? Han menade nog, att hunden borde kissa på gatan, där bilarna kör. En platt hund är en bra hund? Jag blev full i skratt, när jag tittade på mannen, för han såg verkligen rolig ut med sitt gestikulerande. Det skulle jag inte ha gjort, för då kom även en äldre dam ut på gatan och började skrika något, för mig obegripligt. Jag hojtade till dem att jag inte förstod portugisiska, men inte hjälpte det , utan gjorde bara saken värre, de skrek ännu mera. Jag vände mig om, lyfte uppgivet på axlarna och gick vidare. De två fick skrika av sig där i lugn och ro, så länge de stannade där de var. Det är bra terapi att skrika har jag hört. Jag vill lära mig språket, men i min ålder tar det tid, så jag får roa mig med att läsa kroppsspråk tills vidare, men det är inte så illa det heller.

Grytlapp

grytlappVad gör man då kroppen värker och lusten att handarbeta finns kvar?

Personligen lider jag av fibromyalgi och alla monotoma rörelser ger smärta. Jag har älskat handarbete alla tider, men numera är det svårt att göra något i den vägen . Jag gör trots allt lite grann ändå och senast köpte jag färgglatt garn som ger mönster av sig självt då man arbetar med garnet. Det behöver inte vara några svåra arbeten utan jag nöjer mig med att göra något enkelt. Jag virkar just nu grytlappar av bommullsgarn och försöker tänka mig för hur länge jag sitter med det. Korta stunder då och då är lagom för värkens del, fast det är lätt att glömma bort tiden medan man sitter med virknalen i handen och ser arbetet växa. Grytlappar behövs alltid nya och de man gör sjalv, blir oftats bättre an de färdigköpta. Bommullsgarn är bäst då man oftast kan tvätta det i 60 grader. Jag virkar bara enkla stolpar utan några andra krusiduller, som jag gjorde mycket förr. Små föremål väger ocksa mindre sa det blir mindre belastning for axlarna och nacke. Jag hoppas att jag med detta kan inspirera andra med svår värk att fortsätta handarbeta. Glädjen i handarbete kan vara bara att göra enkla arbeten, det behöver ju inte jämt vara så komplicerat for att ge lycka i vardagen

 

Jag rekommenderar boken ”Värkmastarnas Värkstad” Av Gunilla Brattberg

( Almqvist&Wiksall medicin Liber utbildning IBSM-91-634-1506-2) for dem som lider av kronisk värk.

 

virkning

Vägen ut!

sandJag vandrar i min dal, ångestens dal, där marken är täckt av mönster på småsten. Hindret att gå ut,som jag vill, viker undan så länge jag håller fokus på mina små stenar med olika färger, passande i olika mönster. Världen ar så vacker, när jag ser det genom mitt kreativa öga. De skrämmande skuggorna från mitt förflutna har inget med det här att göra, det vackra finns där oavsett hur mörkt det än kan verka, i den tunneln jag hamnat i.

Jag sätter mig vid mitt bord och skapandet med mina små stenar, som jag nyss har plockat ihop, är som en svalkande vind på mitt överhettade psyke. Där finns lugnet och skönheten i livet. Detta är mitt andliga, lugna rum, som är bara mitt.

 

 

Jag minns mitt första möte med personalen från Haga Behandlingscenter i Umeå. De konstaterade efter intervjun med mig, att min hjärna hade gått på för intensivt flera år och tagit skada av det. De sade, att nu är tiden inne att jag skulle koncentrera mig på det praktiska, att göra saker med bara händerna och låta hjärnan vila, eller rättare sagt stimulera mera den kreativa sidan av hjärnan för att skapa balans.

Målning var det första på terapin. Hemma hittade jag på andra kreativa sysslor som fotografering, göra grytunderlägg med små naturstenar samt skapa med pressade blommor, som jag samlade ihop på mina promenader.

Motion är en viktig faktor i stresshantering, men även kreativ verksamhet. Jag hade våldsam ångest, vilket hindrade mig från att våga gå ut. Jag tog mina första steg utanför huset med kamerans hjälp. Det blev vackra naturbilder på blommor, som jag gjorde små tavlor av. När jag vågade gå lite längre började jag samla stenar ute i olika färger. Stenarna i sig lockade mig att gå ännu längre bort.

På mina promenader upptäckte jag även naturens lugnande verkan, skogens ljud och vattnets glitter. På sommaren somnade jag ibland på solvarma stenar, när jag lade mig på dem. Jag vilade äntligen i naturens sköte.

Stenarna blev i långsam takt fastlimmade med stenlim på överblivna kakelplattor i allt vackrare mönster med tiden. Sedan kom blommorna, vilka jag pressade mellan gamla böcker och tidningar. Jag limmade mina små blommor på kartongbitar, vilka i sin tur fästes på tändstisksaskar.

Min sjukdom tvingade fram min slumrande kreativitet, som legat latent inom mig sedan barndomen. Allt hantverk och konst är terapi för trötta hjärnor och ångestfulla själar….om man bara vågar ge sig i kast med dem!!!

naturstenvatten

Målning som terapi…..

penselDå orden tar slut kommer hjälpen i form av bilder som man målar direkt ut ur det omedvetna. Färger och former tolkas av dig själv efteråt. Jag led av postraumatisk stresssyndrom, djup depression som följd av utmattning då alla mina psykiska och fysiska krafter hade tagit slut. Jag var så trött att jag orkade inte ta mig upp från sängen och ångesten blev massiv så fort jag tvingade mig till att röra på mig. Rädslorna tog överhanden i mitt liv. Jag var ett vrak som knappt vågade ta mig till toaletten ensam då min hund fick stötta mig i alla lagen. Jag sov ingenting trots att jag var in i döden trött. Min väg till ett fungerande liv blev mycket lång.

En stor hjälp blev så småningom kognitiv terapi i Umeå. Jag hade mycket traumatiska upplevelser med mig i mitt bagage sedan barndomen, saker som jag aldrig pratat om eller rett ut. Utredningar som gjordes på mig visade Posttraumatisk stressyndrom och fobisk personlighetsstörnig, vilket innebar att jag undvek situationer och platser som påminde mig, eller rättare sagt påminde mitt undermedvetna, om de saker jag varit med om och skapat trauman inom mig. Medvetenheten av dessa saker fanns inte och psyket orkade inte att hantera dem. Jag kunde inte formulera mig i ord, för det barn som hade upplevt alla dessa hemskheter hade aldrig fått sätta ord på dem eller fått berätta till någon om dem. Orden fanns således inte!Jag fick höga doser antidepreesivt för att skydda psyket och sedan fick jag måla på i terapin. Att börja måla när man aldrig gjort det tidigare var inte enkelt, speciellt inte då jag inte hade någon självkänsla kvar

Vår bildterapeut fick jobba hårt för att få oss i min bildgrupp att överhuvudtaget ens lyfta penslarna. Vi var små grupper på fyra som målade tillsammans och ibland var vi ensamma hos bildterapeuten. Den privata, ensamma tiden, hos bildterapeuten var menad för att vi skulle kunna prata mera fritt kring våra målningar. I mina målningar var allt svart i början,bilderna var dystra och speglade tomheten och den djupa sorgen inom mig.Jag målade fritt utan att tänka och det kom ut bilder som förvånade mig. Den bild som jag minns starkast var bilden där ett litet barn var begravd under stora stenar! Sorgen flödade ur mig som svart färg och tårar, ilska samt rött och eld, symboler kom upp i bilderna men det var bara jag som kunde tolka dem tillsammans med min bildterapeut och senare i bara ord till min terapeut. Att måla ger personen möjlighet till att förstå sina känslor och läka inifrån. De målade bildern kan lyckas fånga upp det som vårt omedvetna tror vara oviktiga detaljer och därför utelämnar i verbal återberättelse. Bilder speglar våra omedvetna processer som kan bli vägledande for den fortsatta terapeutiska behandlingen.

På bildterapin fick vi också måla efter ord som bildterapauten gav oss, tex ”dörr ut till världen med utsikt”, vilken för min del var helt vit i början, för där, i min framtid, fanns ingenting då. ”Bro till stan” var en svår uppgift för mig for jag vågade inte gå över bron ens i min teckning trots mycket uppmuntran av min bildterapeut. Det visade sig senare i terapin var orsaken fanns, men det var inget jag var medveten om då, utan det kändes väldigt konstigt att inte våga gå över en målad bro på ett papper. Ordet ilska kom i form av taggtråd och blixtar, rädsla i form av svarta åskmoln. sorgen i form av regn och tårar. Min värld var väldigt outvecklad i börjad, men målningen blev min väg ut ur depressionen och hjälp till att bearbeta mina trauman. Bilden av en flygande fågel kom att betyda mycket i min terapimålning, I början var det en dröm att kunna flyga själv och bli fri för att senare bli en möjlighet och sedan min verklighet. Jag återerövrade min självständighet och min frihet från depressionen och ångesten. I bildterapin ingick också som en del att skriva ner sina drömmar och tolka dem utfrån våra känslor och tankar och sedan måla ner dem ibland. I drömtolkningen kom symbolbildernas betydelse fram tydligare.

Gunilla Caisson skriver om symbolernas betydelse i sin bok ”Drömmens drakar & demoner”( Ica förlag 1999)

Myter och sagor blev för Jung nyckeln till var förståelse av arketyperna. De är på samma sätt som drömmar uppbyggda av symboler. Vi behöver dessa symboler för att orientera oss som människor. Så har det alltid varit ända sedan förhistorisk tid och de första grottmålningarna. I dag finns hos den rationella nutidsmänniskan inte mycket kvar av symboltänkandet. Med den pågående avkristningen försvinner några av de sista symbolerna vi hade. I dag har barnens sagor och berättelser ersatts av dataspel, Jesus av Rambo och Schwartzenegger, och för många vuxna finns det bara en ändamålsenlig symbol kvar och det är pengar, symbolen för makt.

I dag är ett träd ett träd och inget annat.I ett symbollexikon kan ordets symbolik uppta flera sidor, utifrån hur den uppfattades av våra förfäder. Symboler ar våra äldsta och ursprungligaste uttryckssätt, en form som avslöjar sidor av verkligheten som inget språk kan fånga. Sagor och myter har traderats i århundraden och haft en sådan makt over människorna just på grund av sin symboliska innebörd av sanning och visdom. Varje religion har sina symboler och de är äldre än religonen själv. Det är just detta, symbolernas mystiska ursprung, som fyller dem med essens, med liv. ”

Målning speglar vårt intre då vi målar fritt och låter det undermedvetna spela fritt. Mina målningar var länge svarta, men sakta, sakta började andra färger dyka upp och målning blev nästan ett behov. Bilderna blev rikare innehållsmässigt vad bättre jag började må. Jag levde ut mina känslor i mina målningar – min ilska, mitt hat, mina rädslor, och även senare positiva känslor. Det är en ljuvlig känsla att få vara arg, slå någon och leva ut de mest destruktiva känslor med färger och bilder, det ar ofarligt och det hjälper. Jag målar nu också, ibland fritt och ibland motiv, men det ger mig fortfarande en befrielse att måla ut min ångest. Fast jag mår mycket bra i dag så har jag dagar då jag fortfarande mår sämre, och då har jag min hjälp nära – det är färger och en pensel!!! Att studera konstverk har blivit ett nytt spännande område för mig, för bilderna säger mig mycket mera nu än innan jag hade gått i bildterapin. Mina tolkningar av andras bilder säger nog mera om mig själv än den som har målat dem, men det är en rikedom att ha fått en sidogåva av min terapi.