Kategoriarkiv: Funderingar under en björk i Sverige

Halloween

Vi närmar oss den mörkaste månaden november i Norden då kamos tar oss i sitt grepp, tiden då solen är i vinterdvala. Det är tiden då vi gärna tänder ljus, för att hålla minnet av solen levande i våra sinnen. Vi tänder ljus för att bara mysa, känna värmen och gemenskapen med våra kära och nära. På Allhelgona dagen tänder vi också ljus till minnet av våra kära på kyrkogårdarna.
Alla helgons dag är den enda kvarvarande rent katolska helgen i Sverige.Allhelgonahelgen faller den 1 november, även i Sverige, men det är inte längre en helgdag hos oss, utan den firas i stället någon gång mellan den 1 och 6 november. Halloween firas alltid den 31 oktober i USA, England och även i Brasilien, på aftonen före den ursprungliga Allhelgonadagen. I Sverige kan det råda olika uppfattningar om när Halloween skall firas eller om den skall firas alls, då Halloween firandet är relativt modernt fenomen i Sverige.
 Det var först i början av 1900 talet som den börjades lanseras till Sverige. Halloween har sitt ursprung hos kelterna och de brittiska öarna där en av de fyra årshögtiderna var Samhain. Den firades när skördesäsongen var slut och vinterhalvåret började den 31 oktober. Kelterna trodde på att det var osynliga krafter i rörelse då, att de dödas själar kunde återvända till jorden under natten till Halloween. En tradition som också var kopplad till Samhain var att de som gick ute på natten hade med sig ljusförsedda rovor utskurna till ansikten, som enligt traditionen representerade smeden Jack. Han var för ond för att komma till himlen men hade lurat djävulen så han inte kunna komma till helvetet heller så han fick irra kvar på jorden med kol i ruvorna för att se vägen. Halloween firandet kom till USA då miljontals irländare emigrerade dit under en hungersnöd under 1800 talet. Det hade dock funnits likande influenser i USA sedan tidigare sk Guy Fawkes Night, som firades den 5 november. Den firades genom att till exempel bränna dockor, med fyrverkerier , tiggeri och genom att barnen fick busa med vuxna.
Under 1800 talet påverkades många amerikaner av rationalism och då fanns det inte längre plats för vidskepelser eller folkliga traditioner som byggde på vidskepelser. Halloween firandet överlevde dock fast i en modifierad form. I stället för att förknippas halloween med häxor och levande döda ville man göra Halloween till ljusets och glädjens fest. Halloween kom att bli en av de stora helgerna i USA under 1950 talet, så som det är i dag, en högtid främst för barnen då med traditionen ”trick or treat”..” bus eller godis”
För mig personligen är Halloween och Allhelgonadagen ljusets dagar. Halloween är full med ” bus eller godis” och Allhelgonadagen fladdrande ljus som lyser vackert på våra kyrkogårdar. Jag skall förebereda mig i god tid med massor av godis så jag slipper bus, som jag råkade ut för ett år, då jag inte hade godis hemma. Det var en sen kväll när det ringde på min dörr och när jag öppnade dörren,överraskades jag av en hop utklädda glada häxor, spöken , liemän mm . Det var som vanligt i Sverige, att det var svårt att minnas vilken dag det egentligen var Halloween och jag var inte beredd . Barnen blev besvikna då de inte fick godis och följden var bus så klart. När jag vaknade nästa morgon var min hall fullt av gräs som barnen hade stoppat in genom brevlådan.
Jag önskar alla våra läsare en god Halloween och Allhelgonahelg i alla de former.

Rullande, dunkande……ibland i alla fall!

Jag har åkt tåg många gånger under de senaste månaderna och mina upplevelser av de resorna är skiftande. Alla de fel som uppstår i tågtrafiken skulle inte kunna uppstå i flygtrafiken för då skulle flygplanet störta hastigt. Fast från andra sidan så finns det inga räls i luften heller, räls som kan drabbas av solkurvor och elledningar som trasslar ihop sig så tåget inte kan köra.
Flygplanet skulle dock kunna drabbas av motsvarande fel om det nu ville sig illa, men flygplanen och allt omkring genomgår nogranna kontroller då flygplansstörningar skulle kräva så många offer på en och samma gång. Tågen som står stilla kräver inte direkta dödsoffer, bara mycket besvär med förseningar och förspilld tid och trötthet. Tänk om flygen stod stilla i luften, fast det gör de nog på sitt sitt då de snurrar runt ovanför en flygplats då landningar inte möjliga av olika orsaker. Elfel däremot kan orsaka stora katastrofer då flygplanet knappast kan hålla sig i luften utan att alla elledningar fungerar som de skall.
Under min senaste tågresa blev det total stopp i alla toaletter i tåget och det var långt kvar innan vi skulle vara framme. Toalettsolen skvalpande över med allt kiss som fanns i toalett stolen och vagnarna lukta kloak. Jag undrar vad skulle ske i ett flygplan som var på väg över Atlanten med icke fungerande toaletter? I tåget erbjöds vi inga lösningar till problemet utan informerades bara om att de hade ringt till någon ansvarig att felet fanns. Vi satt där och höll igen så gott det gick och vi fick inte ens chansen att gå ut, då tåget bara körde på. Jag var tvungen till slut att gå till den skvalpande toaletten och fylla på lite extra i den redan överfulla toalettstolen för att slippa kissa på mig. Det var ingen skön upplevelse måste jag erkänna,men det var en lättnad för min kropp få göra bort sitt tvingade behov. Det fanns ingen restaurang heller öppen i det tåget, men det var säkerligen en säkerhetsåtgärd för att slippa folk som behövde toaletter av den enkla anledningen att vad mindre man stoppar in, destå mindre kommer det ut i form av avfall. Konduktören förklarade allt med att de var överraskade att så många åkte tåg just den kvällen!!!! Jag är faktiskt också överraskad att så många vågar åka tåg mot alla odds, men just nu åker många fattiga studenter tåg då de inte har råd med annat, men det hade inte Sj eller Norrtåget tänkt på, att det faktiskt är höst nu. De blir lika överraskade över vintern varje år då tågen fryser fast på spåret. Det har alltid funnits vinter i Sverige, men det har inga tågkompanier uppmärksammat hittills, tror jag, då tågen fryser fast lika mycket som alltid, om inte ännu mer nu än förr? Snö är ett hinder, men är även sol, regn och alla andra väderfenomen på våra järnvägar. Jag personligen tror att allt detta borde kunna förutses med dagens teknik och de kunskaper som finns om alla väderfenomen, om man nu ville använda sig av allt det vi har till förfogande kunskapsmässigt.
Jag åkte senast ett helt nytt tåg mellan Uppsala och Sundsvall, med ett tåg som var handikappanpassad. Det jag inte förstod mig på var trapporna inne i tåget, men vi slapp dem i alla fall på väg in i tåget, så det var en fördel även för oss icke handikappade, slippa riskera att falla baklänges på perrongen, nu kunde vi falla inne i tåget i stället. Norrtåget med stopp i toaletter, med tågpersonalen som blev tagna i sängen med allt för många pasasserade var också ett relativt nytt tåg. Ett tåg med namnet Norrtåg borde vara utrustad för vinter och ruskväder, kan jag ju tycka, men tågen kanske byggs i södra Europa där man inte har en aning om hur vintrarna fungerar i Sverige? Den kommande vintern får utvisa hur dessa tåg fungerar i snö och kyla, hittills har de, för mig , visat att de inte tål för mycket skit i toaletterna i alla fall.
Jag önskar alla en trevlig resa med tåg!!!!

Höstens framfart……

Hösten smyger sig sakta in i Sverige. Efter den här sommaren känns det dock som så att hösten har smygit på oss länge nu, egentligen sedan när vi trodde det var vår.
De, som vet mycket om issmältningen på antarktisk, påstår att våra alla kommande somrar kommer också i fortsättningen att se ut just på detta sätt, som långa smygande höstar med mycket regn och översvämningar, så vi får kanske lov att  vänja oss vid det. Våra fyra årstider  kan ha bytts till tre, vinter, vår och en enda lång höst, eller det är egentligen medeltemperaturerna som bestämmer när det är sommar så det kanske klarar sig ändå. Jag personligen har haft en lång sommar nu på två år efter att  jag bott i Braslien, så jag skall nog inte klaga, fast visst hade jag saknat efter den svenska sommaren, som nu aldrig blev av i år, utom några enstaka dagar. Soliga dagar då jag kunde gå barnfota i gräset. Sommar för mig är svalorna i luften, änderna med sina nya barnkullar i sjöarna och sommarblommornas prakt. Jag vet inte hur många blommor jag har fotograferat i år också. Blommorna har, för mig, en magi som aldrig går över. Jag slutar aldrig faschineras av deras skönhet, och av undret att de kan år efter år klara av  de hårda vinterarn här i norr . Svamparna,speciellt de gula underbara kantarellerna är som små solar i våra skogar. I år eller åtminstone hittills i år, påstås det att det är bara kantarellerna som som trivs och frodas och de andra svamparna lyser enbart med sin frånvaro. Jag är ingen svampplockare men följer ändå gärna svamparnas framfart i naturen. Jag fick en halv kasse med kantreller av en vänlig granne i år och höll på att få svampfnatt, vilket innebär att jag ville rusa ut i skogen och plocka mera av dessa väldoftande underverk. Regnet ute satte dock stopp på min tillfälliga fnatt, som vid det har laget har gått helt över.  I tidigare åren har jag alltid plockat mycket bär, blåbär och lingon, men numera sätter min kropp stopp på plockandet, då den börjar värka direkt efter en stund i skogen. Jag har ändå fått ihop ett par lite blåbär, så jag kunde baka den, för mig, traditionella blåbärspajen. I Norrland existerad något som kallas Norrlands guld och då menar jag inte öl, utan hjortron. Jag har plockat hjortron också, när jag fortfarande orkade plumsa på myren. Det är ett tufft jobb att plocka hjortron när man sjunker hela tiden i den mjuka myrmarken med knott och myggor bitandes överallt, där de kommer åt, men det är värt det, om man nu gillar smaken av hjortron.
Höstens ankomst syns på ökande antalet dimälvor som dansar på våra sjöar mot kvällen och på tidiga morgnar samt på de lysande röda bären på Rönnen. Rönnens bär spår enligt gamla sägner hur mycket snö vi skall få den kommande vintern, mycket bär sägs betyda mycket snö. Om de gamla sägnen stämmer, kommer det att bli väldigt mycket snö, åtminstone i Dalarna där jag befinner mig just nu. Jag skall försöka minnas detta till vintern, ifall det stämmer, detta med rönnbär.
Dagarna blir kortare och kortare för oss nordbor vad längre in vi kommer in i  hösten. Mörkret smyger tillsammans med hösten på oss. I Norrland är det nästan natt dygnet runt i november och några månader framåt. Det är då alla börjar sakna den vita snön, som hjälper till ett lysa upp våra omgivningar lite grann när vi inte ser solen. 
Just nu,  i skrivandets stund hoppas dock ändå att det skall dröja länge till innan snön kommer för än så länge finns det lite hopp om att solen skall kunna visa sig ännu, någon eller några dagar. September månad kan ibland vara en riktigt fin månad med sol och värme, om det vill sig väl. När kylan och mörkret väl har smugit sig på oss kan vi  ägna åt oss till hundra procent att pyssla inne, göra hantverk, sy, måla, brodera mm..och då kommer Syjuntan att finnas där för dig och för mig, ha en skön höst alla!!!!!
vykort_201

Att resa med en katt!

Jag har en fyra årig katt som har mycket vilja att göra saker på sitt sätt och inte på mitt sätt och det kan ställa till vissa problem då man skall resa. Min katt, som heter Milo, har vid det här laget mycket resvana och gillar resandet  när vi väl kommit iväg, men innan hon förstår varför hon skall sitta i en kattväska med en sele på sig är det en liten kamp, speciellt om jag är lite stressad innan resan börjar.

 

Den senaste resan  började med stress i sista stund då jag lyckades kasta bort nycklarna i soporna precis innan vi skulle åka. Paniken var nära. Jag sökte efter nycklarna i och kunde inte hitta dem någonstans. Det var dock tur att jag stannade upp en stund för att tänka efte,r i stället för att bara rusa runt i lägenheten, och kom ihåg det klingande ljudet i soprummet då jag hade kastat mina soppåsar i konteinern. Ja, jag rusade till soprummet i stället och grävde bland soporna och mycket riktigt, där låg mina nycklar på botten, under en massa påsar som inte luktade alltför fräscht. Jag hade bara 10 minuter kvar tills bussen skulle gå och min katt var på bästa lekhumör och inte alls intresserad av att bli fångad av en stressad matte. Jag tror att hon också fick lite panik av mitt stressiga beteende.

Katten sprang så klart och gömde sig under bord, under soffan och under sängen och jag efter. När jag fick tag i henne på svansen blev det katastrof, hon blev till en ilsken tiger som morrade och fräste och rev mig där hon kom åt. Jag trodde att jag ändå skulle lyckas få kopplet på henne, men icke, jag fick backa med blödande händer efter vassa klor. Jakten fortsatte likaså ökade även sårens antal på mina armar och även på benen. Det gjorde ont och blodet droppade lite här och var. Tiden höll på att rinna iväg och jag var säker på att missa bussen till tåget. Jag behövde stanna upp och lägga min stress åt sidan och tänka efter en stund hur man egentligen bör hantera mina bestämda katt, som vid här laget var argare än arg på mig av förståeliga skäl.

Jag började leka med Milo i stället med hennes älsklinsgs leksak tills hon lugnade ner sig lite och till slut lät mig sätta på henne selen och stoppa henne i resburen. Nu var det bråttom att springa till bussen och jag var inne i stressen igen. Katten tog chansen ute och hoppade ut ur sin bur som var lite öppen. Det var tur för mig att jag hade bundit fast henne i burväskans handtag så hon inte kunde smita så långt. Det var säkert en rolig syn att se mig springa med en stor resväska, kattens bur i handen och en katt springade före mig i band. Katter springer inte som hundar, utan de springer helst in i buskarna så där hamnade även vi. Svetten rann i floder på mig. Mina reskläder som var rena innan var nu blöta av svett och fulla av blodfläckar.

Till slut lyckades jag få in Milo in i hennes resbur igen och vi hann trots allt till bussen. Bussresan blev dock inte så mycket bättre. Katten var missnöjd och ville bara ut ur buren. Hon jamade eller skrek i högan sky, min stora resväska ramlade på golvet i bussen och jag svettades ännu mer. När vi skulle ut ur bussen i stan så var en en man före mig  med en stor hund. När bussen stannade med ett ryck, ramlade min stora resväska igen med kattbur och allt på hunden. Min midjeväska med min plånbok och mina tågbiljetter lossnade också och rasade i samma hög som  allt annat. Jag  ville bara ge upp vid det laget och vända hem.

Hundägaren var en vänlig person, trots att jag skrämt livet av hans hund, han hjälpte mig med väskan och alla mina saker, samt katten, så jag kom ut från bussen hel. Jag satt en bra stund vid busshållplatsen sedan och lugnade ner både mig och katten, för vi hade en timme kvar innan tåget skulle gå. Bussen var dock den sista som gick till stan just den kvällen. Därefter flöt vår resa bra på alla de vis och Milo njöt av tågresan som hon alltid brukar göra i vanliga fall. Hon älskar att se allt röra på sig, känna dofter och titta ut genom tågfönstret. Det är många som undrar över hennes lugn i tåget och hur hon njuter av resandet. Allting brukar flyta bra med henne, även innan resan, bara jag inte är stressad och har vett att ta hänsyn till henne som den bestämda, coola katt hon är. Milo är en omplaceringskatt och hade ingen vana av varken sele eller resande innan jag tog henne, men med mycket tålamod och kärlek har hon hittat en trygghet både i sig själv och i mig. Att resa med djur överhuvudtaget kräver planering och framförallt ett lugnt sinne utan stress för att resan skall bli behaglig för både ägaren och djuret.

 

Kattresa

Hemstaden Umeå.

Jag har äntligen landat i min hemstad Umeå nu efter två års frånvaro. Det hade hunnit hända en hel del under tiden jag var i Brasilien. När jag kom, kände jag inte igen mig på busslinjerna alls och hela staden verkar vara en enda arbetsplats. Det ser ut som att det finns traktorer, lyftkranar, grävmaskiner, jordhögar och skräphögar överallt i stan.
Umeå hade många rondeller tidigare , men deras mängd verkar ha ökat kolossalt. Den senaste informationen om rondellernas antal läste jag in mig på den lokala tidningen häromdagen och de är 60 just nu och nya på gång. Jag är nästan säker på om man utlyste en tävling i Sverige i rondellernas mängd ,att Umeå skulle vinna och i stället för kulturhuvudstad blir en ledande rondellstad. Det var en bekant från Södra Sverige som berättade till mig om en bra restaurang vid en rondell i Umeå, men visste inte namnet på restaurangen, utan trodde att jag visste exakt vilken restaurang han pratade om, men jag undrade bara vilken av dessa rondeller han kunde mena. Det finns många restauranger i Umeå nära en rondell eller egentligen finns nog allt i Umeå nära någon av rondellerna. Jag räknade i dag att det finns tre rondeller efter varann med bara med hundra meters avstånd bara vid sjukhuset och det är på väg att byggas flera dit. Jag hörde diskussionen häromdagen mellan tre glada, äldre damer i bussen och även deras samtal handlade om rodeller. Oj sade den ena damen, se det är en rondell där, vilken överraskning, det är bara den tjugoåttonde hittills vi har sett på vägen! Rondeller är säker bra ur trafiksynpunk, bara nu folk visste hur man egentligen kör i rondeller. Att det kan vara svårt att köra i rondeller kan bygga på att vi inte riktigt vet vad en rondell egentligen är, men jag skulle vilja kalla det för en rund korsning efter att ha läste olika definitioner på den.
Förutom rondeller så har staden invaderats av många nya affärskedjor, den senaste som öppnade här var nog NetoNet och sedan är även Ikea på gång att etablera sig i Umeå. I centrum är det nya gallerior på gång och jag vet inte allt vad som är på gång, det byggs ju överallt och jag för min del har svårt att hitta de affärer jag var van vid att gå till för två år sedan. Jag snurrar runt i stan och letar, all min tid verkar gå till att leta efter något och även sedan leta hur jag skall ta hem mig, det vill säga med vilken buss. Jag lär mig nog hitta igen i min egen hemstad med tiden och visst är det lite spännande också upptäcka nya saker i den staden jag trodde var så bekant för mig efter att jag hade bott här femton år innan jag flyttade härifrån.
Umeåälven verkar dock rinna på samma plast som förut i alla fall, fast det har även hänt saker efter stranden. Jag har hört att bygget nedanför statsparken skall bli det nya biblioteket. Jag som var så nöjd förut att bussen stannar så nära den gamla stats bilioteket. Postutlämningställena har också ändrat plast så jag springer runt och söker efter dem också för att hitta rätt plats för att kunna hämta mina paket. Det är ju inte längre posten som levererar allt numera utan det finns flera företag som levererar paket och alla har olika utlämningställen. Jag ser detta positivt för jag håller mig sysselsatt genom att jag måste hålla hjärnan i gång samt att jag får mycket motion. Det roliga hände just i en kö till postens utlämningsställe på Coop Extra, när jag irrade runt där och letade efter en kölapps automat och mumlade hur mycket det hänt i Umeå på två år, det var en dam som uttalade sig med att säga att hon tyckte inte att det hände någonting i Umeå. Hon kanske inte har sett alla grävmaskinerna och rondellerna som växt fram, inte märkt att bussarna åker på andra rutter nu,alla nya varuhus som växt fram och så vidare. Jag fattar inte hur man kan ha missat allt detta? Fast det kanske beror på att förändringen inte gått så fort för den som bott i Umeå hela tiden.
Umeå är en fin sommarstad, där det händer en hel del roligheter under sommarmånaderna, en levande stad trots att alla studenterna är på sommarlov och har lämnat staden för tillfället och trots alla ombyggnationer lite här och var i staden. Stadens placering vid kusten i Norrland erbjuder också de flesta soltimmarna i Sverige under sommaren, även denna sommar, då solen inte varit så mycket synlig hittills. Jag önskar alla våra läsare en fortsatt trevlig sommar med eller utan sol, och med eller utan rondeller på er väg.

Midsommar.

Förväntningarna inför sommarens stora fest, midsommar, är olika för oss alla, men den gemensamma förväntningen för oss alla lär i alla fall gälla vädret. Det Nordiska klimatet är dock inte alltid  samarbetsvillig när det gäller sol och värme. Exploderar värmen mot alla odds, så exploderar också de luftburna isekternas mängd. Den ljumma, sköna sommarkvällen fylls då av inande mygg, lömska knott och envist attackerande broms.

 

Den ljuvliga sommarmaten smakas gärna , förutom av oss människor, av  flugor och getingar. Dansen kring midsommarstången klarar vi oftast av utan alltför många bett av våra insektsvänner, men middagen i det fria äter vi oftast med händer, som vi viftar och slår runt om, om vi inte dränkt oss med diverse myggoljor. Jag minns en midsommar då jag försökte äta med en mygghatt på huvudet. Nätet framför ansiktet försvårare naturligtvis ätandet då jag var tvungen att lyfta upp den vid varje tugga jag stoppade in i  munnen. Det hände dock att jag glömde  lyfta nätet några gånger med följden att matsedeln klistarares fast framför ansiktet på mig, men ingen kom på, till min lättnad, att föreviga den bilden på mig. Jag har ändå  inom mig en bild fastgjuten i mitt huvud av det midsommaraftonet pga av en grannen som hela kvällen sjöng Teeeo, så hela byn ekade. Hans släkt blev trötta till slut och låste in honom på utedasset, men inte ens då tystnade han utan han galade ännu högre..Teeeeoooo. Han hade likt många andra tagit ett eller två glas snapsar för mycket till sillen, det var i alla fall vad jag trodde.

Alkoholen har sin egen roll på midsommarn hos det svenska folket. Snapsen är nästan ett måste oavsett om man sedan äter sill eller inte, samt sången på midsommarafton då smågrodorna invaderar alla festplatser, där vi rest upp en stolpe med blommor och blad. Lotterier och fiskesdammar samt doften av grillat är också ett måste för utan dem blir det ingen fest. Folkdräkter och fiolspel med vajande  flagga i vinden är svenskare än svenskt på vår midsommarfest. Jag undrar dock hur det är numera med detta med blommor i håret då fästingarna har övetagit nästan hela Sverige i sitt grepp med faran att sprida diverse sjukdomar. Fästingar finns ju, som vi vet, på högt gräs och vilda ängsblommor växer bland högt gräs. Jag vågar knappt gå på ängar längre utan att ha klätt på mig långarmade kläder och gummistövlar på fötterna eller så gäller det att vaccinera sig , fast mot borelia finns det ingen vaccination ännu väl? Midsommargransar går nog säkert att linda med köpta blommor och björkris ändå. 
Midsommar låter som om vi var mitt på sommaren, men det är egentligen utifrån astronomisk perspektiv bara börjar till sommaren.Det handlar om en fest för solen, för då går  solen aldrig ner norr om norra polcirkeln, inte ens under horisonten, utan det är ljust ljust dygnet runt. Vi dansar och sjunger och skålar för ljuset som vi inte annars ser så mycket av i Norden under vinterhalvåret. Det spelar ingen roll om det sedan regnar, för är det en fest för solen, skall man vara ute mot alla odds. Vi dansar runt stången i ur och skur med blommor i håret och flaggan hängandes som en trasa i regnet,men vad gör det, sommar är alltid sommar oavsett väder. I Norden är det sommar så länge dygnstemperaturen stadigvarande är över + 10. På andra sidan Atlanten, i Brasilien firar man också nu,fast där heter det Junifest, vilket är egentligen en skördefest, då det är vinter där med ungefär samma medeltemperaturer som vi här i Sverige har på sommaren. Ljuset är dock våran, dessa ljuvliga, ljusa sommarnätter är bara Norden som har, och det skall vi njuta av medan ljuset varar och tills mörket drar över oss igen. Jag slutar mina midsommartankar med sången som jag älskar mest och önskar er alla en skön, ljus, ljuvlig sommar…….   
”Du lindar av olvon en midsommarkrans och hänger den om ditt hår.Du skrattar åt mångubbens benvita glans som högt över tallen står.   Inatt skall Du dansa vid Svartrama tjärn i långdans, i språngdans på glödande järn.Inatt är Du bjuden av dimman till dans, där Ull-Stina, Kull-Lina går.”(Text: Rune Lindström     Musik: Håkan Norlén)

Horndal, orten mitt i ingenting

Internet har gett mig många nya bekantskaper i i hela Sverige och en av dessa kontakter gav mig också inspiration till att åka till Horndal i Dalarnas län och träffa en intressant fotograf. Resan var inte lätt då Horndal är en liten by mitt i ingenting eller det var i alla fall så jag såg det, innan jag reste och även då jag kom fram, trött och snurrig efter en hel natt sittandes med en katt, som aldrig rest med tåg tidigare i sitt liv. Katten var ett helttidsprogram hela natten av förklarliga skäl, men hon kom i alla fall underfund under den resans gång att jag är en en rätt bra människa att lita på ändå. Katten var innan resan en argpigga, men under resan mjuknade hon och är numera en mjuk liten hårboll som kurrar gärna i min famn.

 

Tåget stannade på en liten hållplats som liknade mera en busshållplats än annat,mitt i skogen, mitt i ingenting, i ingenmanslandet. Där stod jag ensam med en jamande katt i en kattbur, som i sin tur låg på min resväska med hjul. Vägen framför mig var en grusväg som ledde ännu längre in i skogen. Jag undrade vad jag gjorde där, mitt i ingenting och jag visste inte hur jag skulle hitta rätt väg, då mitt möte inte hade kommit till tåget. Jag tänkte inte då, att det var bara en enda väg att följa, för jag kände mig konstigt nog vilse utan massa bilar och människor överallt. Jag hade ju bott i en storstad i Brasilien bara för en månad innan och sedan startat min resa ifrån Umeå med trafik och folk här och var. Jag släpade långsamt min väska med katt och allt på gruset och tittade efter om mitt möte skulle visa sig bland alla träden. Kattburen föll ner hela tiden då väskan skakade på gruset. Jag ringde och fick svar att snart skulle mötet komma. Vilken lättnad.

När jag inte var ensam och vilse längre, kunde jag se naturen och höra alla ljuden igen, samt känna dofterna av våren. Det fanns vitsippor överallt. Det var länge sedan jag hade sett dessa underbara vita mattor av blommor. Jag ville bara kasta mig bland blommorna och känna dem mot mitt ansikte och dra in deras doft i mina lungor. Brasilien är oerhört vackert,men det finns nog inget som slår den svenska våren med alla minnen som den väcker hos mig och alla som är födda i Norden.

Det var inte många hundra meter till byns centrum, som öppnade sig framför oss med ett jätte stort, svart järnhjul i mitten av en rund , väldig blomrabatt. Hjulet tog all uppmärksamhet med sin storlek. Jag fick veta senare att det var drivvhjulet från Horndalsbruket, som lagts ner, med vikten på 70 ton och med diametern på 7 meter. Bakom drivhujulet skymtade sedan byns Grillbar och Pub med namnet Bertas, som är byns samlingspunkt, därjag kom sedan att träffa många härliga bybor. Jag visste inte då jag landade i ingenmans landet Horndal, att jag skulle bli en slags sevärdhet för hela byn.

Det var mycket vackert överallt med en klitrrande sjö efter rakstäckan vid stora vägen , vajande träd samt vitsippor vart än jag tittade. Lövträden hade stora mysöron och hela naturen höll på att byta den gråa eftervinterfärgen till skirt grönt. Alla som kom mot oss hejade glatt. Väl framme mötte ett vackert gammalt hus oss med ett varmt välkomnande. Det hade varit ett cafe en gång i tiden och känslan av välkomnandet satt kvar i husets väggar och i dess trädgård. Äntligen fick katten komma ut ur sin bur och springa fritt i ett stort hus på två våningar och jaga flugor.

Tystnaden i både huset och utanför var ljuvlig efter alla mina upplevelser i livliga Brasilien. Det är skönt att få stanna upp mitt i naturen och bara vara. Tystnaden är också fullt av ljud bara man lyssnar, den fylls av vindens susande och fågelkvitter. Jag har nog aldrig tidigare i mitt liv fått uppleva gökens kukuande så nära håll som i Horndal. Det lät som göken satt bara i trädet brevid och det gjorde den nog också. En gammal byggd bär mycket historia från tiderna före. Jag fick följa med på Horndals Brukspark, där jag fick se ruinerna av Horndalsbruket, vars mäktiga hjul stod nu mitt i byns centrum. Parken var lite sliten med även så vackert klädd i sina vårkläder av blommande körsbärtsräd, vitsippor och porlande vattenfall, som använts av bruket en gång i tiden. Jag satt på en mäktig stubbe som blivit kvar efter nedfällt träd och njöt av att bara vara där och då.

Byn har inte mer än en mataffär och en kiosk med förnödenheter av alla de slag och på kiosken säljs det även fiskesaker och fiskekort till sjöarna omkring. Jag lockades av fiskandet och fick tillfälle en solig, varm kväll att sitta och mäta. Jag fick ingen fisk, fast jag fick ändå fisk av en vänlig man som fiskade bredvid mig vid sjön, ett par små mörtar till katten. Katten ratade fisken, hon är ju van vid burkmat och torrfoder!

Vänligheten var ett drag hos befolkningen i Horndal där alla känner alla och alla vet allt om alla. Det roade mig att lyssna på hur alla pratade om alla och hur alla följde med stort intresse vad var och en hade för sig och jag undkom inte heller detta intresse. Det kändes tryggt på något vis att det är så, när man inte försvinner i anonymiteten, som man vanligtvis gör i stora städer. Byskvaller har även sina baksidor, om man skulle vilja ha något för sig själv och det förekommer även historier som är långt ifrån sanna. Det vore roligt få höra alla skrönor som går i byn om mig, som blev en ny sevärdhetför för byborna den tiden jag var där.

Jag var en månad i Horndal och jag blev kär både i byn och människorna där, så jag kommer att återvända, troligen redan på midsommar, dit. Katten blev också kär, tror jag, i det stora huset, dess ägare och trädgården där, så vi kommer att kliva av tåget tillsammans igen där mitt i ingenting i ingenmanslandet Horndal.

 

 

 

 

 

 

Min symaskin

Min resa hem till Sverige från Brasilien skulle egentligen handla om min resa, men hela resan kom att handla om min symaskin. Jag började resan i Florinopolis i tårar då jag lämnade både dottern och dotterdotter på flygplatsen. Min ögon suddades av tårar och känslorna svallade då min symaskin plötsligt tog huvudrollen redan innan jag ens kom till det första flygplanet.
Jag uppmärksammade inte situationen innan jag såg en tulltjänsteman gestikulera mot mig. Det var så makalöst hela situationen då han med överdrivna gester visade med sina båda händer med fingarna pekandes mot sina ögon och sedan mot min handbagage. Hans ögon var vidöppna, som på en clown, han saknade bara den röda näsan. Min symaskin var just i den väskan, men jag hade fortfarande inte förstått att det var den som orsakat dessa miner. Jag bara lyfte upp tummen mot honom, att det var okey kolla genom min väska, men tänkte sedan i efterhand att vad hade han gjort om jag pekat tummarna neråt och skakat på huvudet. Tulltjänstemannens minspel var förklarlig av den anledningen att jag inte pratar portugiska, men den överdrivna mimiken kunde jag bara förklara med att han trodde att jag var också dum eller kanske senil.
Det var nästan roligt se minen på alla omkring när tullmannen till slut öppnade min väksa och grävde fram min symaskin bland min kläder. Jag hade slängt min smutstvätt överst i en plastpåse och sedan allra sist bara slängt mina använda trosor över plastpåsen, då jag hade lite bråttom strax innan jag skulle åka. Symaskinen är inte stor, det är en liten modell som gott och väl får plats i en kabinväska, som visserligen var i tyngsta laget. När symaskinen kom fram vidgades tulltjänstemannens ögon först och sedan log han brett. Jag bara tänke i mitt stilla sinne att tur han hade plasthandskar på sig på tanke mina trosor som hängde i hans ena finger medan han undersökte symaskinen. Jag skulle ha velat se röntgenbilden på symaskinen då den åkte på bandet genom kontrollen i tullen och vad dess form kallade fram för tankar hos dem som kontrollera den, vad vet jag,den kanske liknade en bomb? Min resa till Sao Paulo gick sedan bra utom att jag led av min vanliga flygrädsla som är alltid värst vid första lyftet. När jag flyger så långt och har många mellanlandningar resignerar jag till slut och rädslan försvinner.
Symaskinens fortsatte sedan ta all uppmärksamhet i nästa tullkontroll också och när nästa tulltjänsteman gjorde en liten gest att vilja kontrollera min väska log jag för mig själv då jag kunde tänka mig hur reprisen skulle se ut. Jag hade en stor mängd mediciner med mig en annan väska och hade förväntat mig att de skulle bli uppmärksammade, men jag kunde ha smugglat vad som helst i den väskan då symaskinen tog så stor plats i tullen. Alla intygen jag skaffat hos en läkare var förgäves, då ingen var intresserad av mina mediciner, det var bara den eventuella bomben som väckte allas uppmärksamhet och så mina trosor, som besvärade mig när de slängdes hit och dit framför ögonen på alla.
Symaskinen blev även uppmärksammad av flygvärdinnorna i flygplanet som som skulle ta mig över Atlanten då jag fick tillsägelse om hur tung väskan var, som de var två flygvärdinnor om att lyfta upp på hyllan på planet. De visste visserligen inte att jag hade symaskinen i väskan, men jag visste. I flygplanet över Atlanten studerade jag folk och deras beteende i dessa trånga utrymmen, fast planet var stort, men i ekonomiklass känner man sig som en makrill i en burk. Toaletterna är en historia för sig och sedan hur man försöker komma förbi varandra i korridorerna utan att röra vid varandra. Ätandet och sovandet i dessa trånga utrymmen är inte det lättaste då man knappt kan röra sina kroppsdelar på ett normalt sätt. Jag var i dvala ett par timmar tror jag på den 11 timmar långa resan över Atlanten.
Tullkontrollen följde samma rutiner som tidigare i Frankfurt gällande symaskinen och mina trosor. Väntetiden på flygplatsen var plågsamt lång med sina fem timmar och sedan när jag skulle till flygplanet fick personalen på terminalen fnatt gällande min kabinväska med symaskinen igen. Jag var så trött och less på min symaskin vid det laget, så jag orkade inte vara samarbetsvillig längre då personalen plötsligt vägrade släppa in mig på planet med min kabinväska, utan de ville skicka den som bagage. Min symaskin är viktig och den kunde gått sönder då väskor kastas hit och dit vid på- och avlastning in i planet. Jag gick i strejk och satte mig brevid min väska och vägrade släppa den ifrån mig, då det plötsligt blev förändrade spelregler på vägen. Väskan blev i denna stund för stor och för tung i den nistiska terminalpersonalens ögon. De hade kanske rätt, men hade jag släpat denna väska så här långt , så skulle jag släpa den vidare på samma sätt, hade jag bestämt mig och så blev det också efter en lång diskussion medan kön bakom mig växte. Det var kanske tack vare kön som de till slut gav efter och släppte mig och min symaskin in i planet.
Stockholms tull passerade jag fort och utan att någon tog ut min maskin ur väskan, de nöjde sig bara med att titta in i väskan och utan att lyfta ut min trosor i luften. Min symaskin kom fram till Umeå hel och fin, min väska däremot hade vuxit i storlek på vägen då den vändes upp flera gånger på vägen och min nogranna packning hade förstörts. Jag och min symaskin är nu äntligen framme i min nya lägenhet och jag kan börja skapa nya ideer för syjuntan igen med dess hjälp, så vad gör jag inte för att hålla syjunta intresset levande. Välkommen till Sverige….symaskinen.