Kategoriarkiv: Funderingar på en balkong i Brasilien

Möten i cyber rymden

De finns många olika sätt att mötas i den moderna världen i dag och ett sätt är att mötas i cyber rymden, i den virituella datorvärlden. Jag personligen tror på andliga möten, och att de även kan skapas i cyber rymden om man vågar känna och flyta i en annan dimesion än bara på den jordiska dimesionen.

 

 

Jag utövar en form av meditation då jag känner hur min ande flyter i väg och möter sig själv i en högre verklighet. Det finns inget så undebart som att sväva iväg från sin kroppsliga värld och bara vara sitt andliga jag. Så upplever jag även möten i den virituella världen, vi svävar iväg och möts kanske ibland sannare än vi skulle kunna mötas i verkligheten då det jordiska livet begränsar oss och gör oss beroende av det materiella, då vårt utseende, kläder och ägodelar kan spela en spratt och påverka vårt beteende så vi inte längre kan mötas på samma plan. Vi delas då av automatik in i fack, där vi skall vara oavsett vi vill eller inte. Virtuella världen, som alla andra världrar, kan visserligen också locka till sig bedragare som spelar ett spel som lurar andra tro annat än det som är. De skadar dock ingen så länge inte syftet är att skada, göra ont.

De andliga möten och möten i virtuella världen skall nog ändå vara förankrade i den riktiga världen, där vi har vårt liv och vi vet vilka vi verkligen är. Jag behöver min rot som håller mig fast så jag inte svävar iväg bort så allt blir bara en enda fantasi. Det tror jag gäller även religioner, det andliga livet i kyrkans värld. Vi plöjer vår jord och känner marken under oss, men vi får hjälp av visioner, en tro på något stöjande och gott.

Jag har mött många nya människor under årens lopp i den virituella världen och hittat vänner, andliga vänner för livet. Så länge jag inte har mött dessa personer i det verkliga livet kallar jag dem för mina andliga vänner. Jag har mött så många goa själar och vi dras till varandra sakta men säkert av samhörighet. Vi blir bara fler och fler vad tiden går. Vi möts i vår anlighet, i den vi är, utan det skal vi annars bär. Våra andliga jag sammanförs av våra lika andliga egenskaper och kanske av vilsenhet och ensamhet vi känner i den vardag som världen erbjuder oss i dag.

Tiden, den moderna tiden, isolerar oss människor av olika skäl, men den moderna världen erbjuder också denna möjlighet att umgås i den virtuella världen. Där spelar inte avstånden någon roll, vi kan prata över hav och land och lära känna nya människor världen runt. Vi kommer från olika samhällsklasser och lär varandra vad livet kan vara i olika kulturer. Vi kan hitta vår kärlek, vår livspartner via den vägen eller hitta ett jobb.

Sedan kan jag ju tänka mig att om en ung människa bara känner till den världen, vart kan det bära i väg då? Om ensamheten är så stor att all verklighet bara finns i den virituella världen? I dag har inte de vuxna alltid tid med de unga då arbetslivet tar all kraft och energi. De unga hittar en väg via datorn att fylla det tomma rummet med vänner från den virituella världen, vänner som har samma erfarenhet, ensamhet som de delar med varandra. Där finns kunskap om allt som de vuxna borde ge i samtal och i närhet, och där finns ett slags stöd att växa upp i, men vem svarar på frågorna om farorna i den virtuella världen? Vem fyller i tomrummet i verkligheten? För det kan inte göras av en maskin, som jag ser det.

Jag kan inte svara på det för jag är så gammal att min grund är byggd på stenar och jord, utan datorer, som kommit i mitt liv först rätt sent. Jag skapade min fantasi med kottar och pinnar som blev djur och allt som jag behövde för mina lekar och för att träna mig in i vuxenlivet. Leken fanns i skogen, sjöar och ängar, bland det som doftade på riktigt och som jag kunde känna på riktigt så jag vet hur allt doftar och känns. Det är för mig grunden till fantasi och vägen till det andliga livet. I naturen är andligheten nära, den gungar på havets vågor och vindens susningar. Den finns i trädets park och i djurens spår. Där finns döden och livet hand i hand i den multnande jorden och i fågelsång. Naturen är full av kärlek och värme, men även kyla och död. Detta kan vi kanske inte finna i den virituella världen om vi inte redan vet innan hur det verkligen är.

 

cyberrymd

Ondskans ansikte

Jag har varit rätt sorgsen under de sista dagarna, då jag kommit på hur naiv jag är i relationen till andra människor. Jag är en hopplös optimist när det gäller min tro på att alla människor är goda, men personen jag mötte var allt annat än det. Min egen sorg blev dock väldigt liten då nyheten från Norge nådde mig. Chocken var förlamande.

Det är nästan omöjligt att förstå, hur någon kan förmå sig att kallblodigt mörda hundratals människor. Det kanske skulle gå att förstå på något sätt om det varit en fejd bakom det hela, men nu gäller det ungdomar som inte har något med denna person att göra och aldrig har haft det, tills den dagen han steg på deras ö och kallblodigt sköt ner alla han träffade.

 

Det är nästan omöjligt att se var ondskan finns tills den blommar ut för fullt. Den finns inom människor som i sitt yrke ska göra gott för andra, vars livsuppgift till synes är att göra det bättre för andra, de som är svagare i samhället. Den finns hos människor som ser välvårdade ut, den finns inom psykitarin, hos ledande personer, den finns inom politiken, den finns hos vanliga arbetare och hos poliser. Ondskan väljer inte samhällsklass eller yrke, utan den finns överallt. Psykopater är en kategori med brist på empati för andra. Jag vill dock inte ge ondskan namnet psykopat rakt igenom för jag tror att det finns andra arter av ondska också. Det finns till exempel många kategoriska lögnare, som man inte vet varför de ljuger när de sällan eller aldrig söker sig till vård. Lögnare gör mycket skada för sin omgivning, de dödar med vapen, de dödar tilltron med ord.

 

Vad händer med alla dessa överlevande ungdomar i Norge efter det hemska de varit med om? Hur skall de hantera sin vardag efter allt det otäcka de fått bevittna? Jag har personligen fått bevittna hemskheter i unga år och burit detta med mig hela mitt liv. Jag lider av postraumatisk stressyndrom pga det jag varit med om. Från djupet av mitt hjärta önskar jag att dessa ungdomar i Norge får tidig och kvalificerad hjälp, så kanske de slipper denna plåga, som aldrig ger en ro. Hur skall man kunna få tillbaka sin tilltro till livet och människorna i samhället efter en sådan händelse ?

 

Jag tror mig personligen ha hopplös optimism gällande att alla människor är goda. Det kanske inte alls handlar om det, utan en önskan att det vore så, men mina gamla mönster att ha levat i ondskans närhet får mig känna åter och åter igen falsk trygghet just i närheten av ondskan. Jag kanske söker mig omedvetet till ondskan själv. Vanan att bli behandlad illa,vanan att bli kränkt, vanan att bli ljugen till , det är tuffa mönster som inte är så lätta att bryta. Ondskan i sig verkar inte ha några andra mönster än att förstöra tillit och döda – oskyldig eller skyldig verkar inte ha någon betydelse i ondskan ögon.

 

De flesta av ungdomarna i Norge har säkerligen varma familjband, och ett närverk av släkt och vänner som bäddar dem in i godhet så de kan återhämta sig och komma tillbaka hela in i livet igen. Det finns säkert även de som inte har samma grundtrygghet i sin omgivning. Vi får inte glömma någon av dem, de behöver oss, vårt stöd och vår kärlek, länge, under flera, flera år. Ondskan kan smitta om vi inte gör allt för att stötta våra barn och ungdomar i ett tidig stadium såväl vid sånna extrema händelser som attentatet i Norge, såväl som under mindre extrema men likafullt tunga händelser som t ex mobbing.

Alla barn behöver mycket kärlek i början av sina liv för att växa upp till kärleksfulla vuxna individer. Det är svårt veta hur och när de psykiska defekterna hos människan uppstår som blommar upp i våld och död, kategoriska lögner och svek, men personligen tror jag att tidig kärlek och trygghet är en bra medicin för att förebygga så att ondskan inte får grepp om allt för många.

 

Mina tankar och all min kärlek går vid skrivandets stund till alla som drabbats i Norge.

 

 

ondskan

Ironman

Det var första gången i mitt liv som jag fick se på Ironman tävlingar, som pågick här i Florianopolis sista helgen i maj. Det är dock fortfarande svårt för mig förstå vilka prestationer dessa män och kvinnor gör i denna tävling. De börjar tävlingen tidigt på morgonen genom att hoppa i havet och simma 3.8 kilometer i Atlantens vågor. Vattnets temperatur är ingen höjdare så här års då vi är inne på vinterhalvåret här.

Vädret i sig var gynnsamt med med sina 24 grader och sol. Sedan cyklar de 160 kilometer för att avsluta det hela med en maraton. Den sträckan jag fick se var cykelsträckan som gick förbi vår strandpromenad. Längden på cyklesträckan är 160 km. Jag orkar knappt cykla en kilometer i dag men mina fibromyalgi-ben, som tappar kraften snabbt under ansträngning.

 

Det var spännade se hur polisen hade spärrat av gatorna för cyklisterna, som ändå fick cykla mellan två filer fulla med bilar och motorcyklister. Gångtrafikanterna dirigerades hela tiden av poliser så de inte sprang under cyklisterna. Det fanns dock en och annan som trotsade detta och höll på att krocka med en tävlingscyklist som höll hög fart.

 

Det mest faschinerande cyklistparet var två bröder som cyklade på samma cykel. Den ena trampade och den andra satt bak. Han som satt bak på cykeln var handikappad av medfödda skador med förkrympta armar och ben. Det berättades på brasiliansk TV att dessa bröder hade kommit överens att delta i Ironman tävlingen en gång i sitt liv, men detta var redan andra gången de var med, och trots den ena broders handikapp hade de klarat sig utmärkt under utsatt tidsgräns. I simningen låg den handikappade brodern och höll fast sig i en surfingbräda medan den friska brodern simmade och drog . I sista biten på maratonsträckan körde friska brodern sin bror i rullstol framför sig. Det handlar om mycket kärlek och vilja mellan dessa två bröder samt oerhörda mängder av träning. Jag blev utmattad av bara av att klappa händerna en timme, men glädjen som strålade emot oss av de tävlande gav oss alla en lyckorus som varade hela resten av dagen. Vi var en liten grupp som satt där vid sidan av och i mitten av den långa cyleksträckan, som var nog kanske den plågsammaste delen just pga av bristen på den stora publiken, som var mest koncentrerad i början och i slutet av tävlingen. De var tappra män och kvinnor av olika nationaliteter som passerade oss.

 

Ironman2

 

Deras utrustning var en del av det hela som faschinerade mig tex cyklehjälmar med lång svanslikande del bakåt för att leda motvinden rakt bakåt. En kvinna hade valt att ha en minimal dräkt och jag undrar än i dag hur hennes bakdel mådde dagen efter då hon hade knappt någon skydd alls där, stringbyxor ger ju knappt mycket annat än skavsår.

 

Ovanför oss surrade helikoptrarna, som bevakade tävligen från ovansidan och vägen kantades lite här och var av fotografer, och cykel klungorna bevakades av motorcyklister med kameror. I Brasilien är levande reklam vanligt och där vi satt , stod en en man med full cyklemundering med en cykel hela dagen för att göra reklam för sin produkt till de tävlande. Jag undra hur många tävlande ens registerade honom för de hade nog så mycket med att bara cykla.

 

Jag såg bara cyklisterna, men nästa år då tävlingen skall bli av här igen skulle jag vilja se alla simma. Jag har sett bilder av dessa, men det vore underbart att få uppleva det på plats när alla tusentals tävlande rusar samtidigt in i vattnet. Det liknar väl lite Vasalopp start fast i vattnet eller när pingvinkolonien börjar röra på sig mot havet efter jakt på fisk. Jag får för min del gå in i hårdträning för att orka klappa längre än en timme och heja fram dessa modiga idrottsmän och kvinnor framåt i deras kamp att bli IRONMAN!

 

Ironman

 

 

Min famn är tom

Det är nog inte lätt att förstå, vilket tomrum ett husdjur kan lämna efter sig om man aldrig har haft ett husdjur själv. Vår familj har förlorat en liten hund på ett par kilo och vi kan knappt själva förstå att det kan göra så ont. Sorgen är lika stor, som om vi hade förlorat en mänsklig famljemedlem. Vi sörjer alla olika, men den är lika stark för oss alla.

Tänk att en sådan liten varelse kan ta en sådan stor plast i ens hjärta. Hon var en personlighet som kunde ta plats, som kunde charma, trösta, reta en till vansinne, älska. Hennes tröstlöshet under nattens timma väckte oss alla under sista tiden, då hon inte längre kunde hitta sin bädd själv. Hon var gammal,hela sjutton år, men ack sa gärna vi ville ha henne kvar bara en liten stund till. Hennes dagar var dock räknade och tiden fanns inte längre kvar. Lidandet var större än livet självt och då var hon tvungen att få gå. Hon fick gå till sin sista sömn, till sin bädd i jordens sköte. Hon var så fin i sin sista vila, så fridfull, som en ung valp igen. Hennes krokiga kropp hade raknat igen och hon sov som aldrig förr i en skön, avslappnad sömn. Vi vet att det var det bästa för henne, men min famn är tom. Allas vår famn är tom.

 

Du var inte min hund, men vi bodde tillsammans i många omgångar och sista året helt och hållet. Du hade din gråa nos när jag flyttad hit för gott. Du hade magrat sedan jag såg dig sist och tappat synen nästan helt.Vad längre tiden gick försvann du mer och mer in en annan värld. Du blev skött som ett lindebarn i slutet, men så länge du inte led ville vi göra den tjänsten åt dig , men det bästa du visste var dock alltid husses famn.

 

En hund kan ibland komma att betyda mera än någon människa i världen. Deras lojalitet, kärlek och glädje är alltid lika ren. Jag minns min gamla hund som stod stabilt vid min sida då jag var sjuk och ångestfull. Hon lämnade mig aldrig i sticket och hon beklagade aldrig att jag mådde dåligt utan hon följde mig vart än jag gick och slickade bort mina tårar. Hon var den mest läkande kraften när jag var ensam med min livssorg. Hon hjälpte mig tillbaka till livet men värme och närhet som ingen människa kunde ge mig just då.

 

Denna lilla hund som vi har förlorat nu har haft ett tufft liv, men när hon väl kom till denna familj vid nio års åldern blev den bästa delen av hennes och familjens liv. Hon kunde ha dött tusen gånger om innan och ibland kan man undra hur det kom sig att hon överlevde allt hon gått igenom. Det fanns säkert en mening bakom det också. Hon fick ytterligare åtta år vilka var goda år, fina år, då hon blev älskad mera än hon någonsin blivit förut. Hon fick ynnesten att bli en frisk och tuff krabat som fick resa och leva i en familj som alltid såg henne som det bästa som hänt familjen.

 

Vi sörjer dig. Jag kan dock se dig springa på gröna ängar där hundhimlen är som vackrast. Du är varm nu och behöver inte frysa mer. Du har inte ont mer och kan sova gott utan att irra bort dig. Din kropp vilar i jordens sköte, men du, du kommer alltid att finnas hos oss, i våra hjärtan. Vi älskade dig så, vi älskar dig så, lilla, lilla Domenica.

 

Vår famn är tom. Vi har inte dig att bära mera när vi vill ha tröst och närhet, när du behövde tröst och närhet. Vi kan inte stryka din mjuka päls och inte känna dina kärkelsfulla nafsar på vår kind. Vi saknar dig så. Dagarna går och sorgen bleknar sakta men säkert. Minnena av dig är ljusa, så ljusa att de kommer en dag att lysa på oss och trösta oss att du funnits!

 

domenica

Hemmafixaren 2

Hemmafixaren har varit i gång igen och roat sin omgivning med sitt kunnande. Oroat kanske är den rätta benämningen på det hela då vi aldrig vet om han överlever sina egna påhittade lösningar på de fel som uppstår i huset. Detta var andra gången som vi trodde att vi skulle vara tvungna att ta hand om ett lik som fått för mycket el i sig. Elbehandlingar lär visst vara bra mot viss typer av depressioner och jag kan tänka mig att det kunde kanske bota dessa envisa hemmafixare också, men inte denna. Han har fått så många egenmäktigt skaffade elbehandlingar redan så ifall det hjälpe så borde han vara botad vid här laget.

Denna gång skulle han fixa en rörelsedeketor som styr lamporna i hallen och det slutade som alla hans försök att han fick en rejäl kyss av elen och han lämnade arbetet med sladdarna hängades i luften oskyddade så vem som helst kunde få sig en behadling genom dem. Det kunde ju i för sig också lysa upp vår tillvaro, om det mötas de två, i form av lågor och gnistor, hallen är ju som sagt mörk än.

Vi har haft en följetong också i badrummet i form av ett läckande badkar. Vi märker inte av det, men grannarna under har ständig vattenflöde genom sitt tak vilket inte roar dem. Vi äger som sagt inte lägenheten utan hyr genom vår kära hemmafixare. Denna gång kom han på den geniala iden att allt går att laga med silikon, så nu skall han täppa till läckaget med det. Vi har haft många som har sprungit här och tittat på detta läckage och de som är experter säger att det är rören under badkaret som läcker, men det håller inte vår hemmafixare med om, utan det är badkaret vid sidorna på något sätt. Så nu skall det lagas med silikon. Vi kommer att följa detta med spänning hur det hela utvecklar sig. Silokonet är inte på plats ännu och fixaren kan i värsta fall sitta fast i silikonet själv när han har avslutat arbetet. Det vore nästan det värsta att ha honom perament fast i badrummet, då hade kanske ett lik i hallen varit lättare att göra sig av med.

Det uppstår eller rättare sagt uppenbarar sig hela tiden nya saker i denna lägenhet, vars fel som sagt har fixats av denna hemmafixare. Det är toalettsitsar som lossnar då silvertejpen släpper sitt grepp, luftaggregat som börjar läcka då slangen till bortrinnande vatten är så kort skuren att den lossar av vattenflödet, som inte är mera än några droppar åt gången. Frysen i köket är full av svartmögel och vi har äntligen efter ett halvt år fått lov att lyfta bort den och köpa en egen frys. Ägaren tycker att vi är krävande hyrsgäster som inte nöjer oss med en lägenhet utan badrum, fungerande lampa i ytterhallen, eluttag som bara kan användas med risk för sitt liv, toaletter utan toalettsitsar, möglig frys osv osv. Vi måste också sköta alla klagomål genom en mäklare som i sin tur inte får sköta något utan de måste i sin tur ringa till ägaren som sedan inte gör något utan många påtryckningar och sedan gör han det själv i alla fall i slutändan. Slutändan blir visserligen aldrig och om det nu blir slutända i något så blir han tvingad att ta hit någon som har det till sitt yrke, fast i de fall tar han hit den som är billigast dvs hemmafixare nr 2 som är lite bättre på att fixa än han själv. Ägaren är inte fattig, tvärtom, fast jag begriper inte hur han kan vara det, så mycket pengar som han lägger på dåliga lösningar som måste lösas om och om igen, vilket i slutändan måste bli dyrare än att fixa allt ordentligt från början…men det är bara vad jag tror.

Varför?

Det är alltid då man blir besviken eller vid förluster på ett eller annat sätt som frågan varför kommer upp. Varför får dock sällan något svar. Jag tampas just nu med den frågan och känner djup sorg. Det är inte alls säkert att den som orsakat min sorg varken vet eller bryr sig hur det påverkade mig och jag vågar inte fråga då svaret kan göra ännu mera ont. Ibland kan det således vara lika bra att inte veta svaret på frågan varför.

Tänk om det vore enkelt att bara gå vidare och lämna det som var och låta igårdagen ta hand om den så som det var. Det är ju historia redan i samma sekund som det hände och kan inte göras ogjort. MEN vi människor är mera komplicerade än så och hjärnan glömmer inte saker hur lätt som helst, utan den gräver fram alla besvikelser som påminner om det som hände igen. Alla tråkiga minnen kommer och flimrar förbi och gör saken egentligen bara värre och ännu tyngre. Jag kan ju undra om det är offer mentalitet, känslan av att vara offer för andras svek om och om igen, en roll som vi tagit på oss eller fått på oss under livets gång. Ibland undrar jag också om det är viljan att känna sig olycklig, få vältra sig i sin egen olycka tills man blir kletig av det allt det onda man varit med om.

 

Det kan ju också handla om ren sorg att ha förlorat något som man trodde att man hade. Vi bygger bilder och önskningar om hur vi skulle vilja ha det men realiteten motsvarar egentligen inte det vi trott. Besvikelsen kanske är då inte riktigt beroende av den andra utan det vi byggt upp inom oss själva. Jag hör det du säger, men jag tar inte in det just så som du sade det. Jag väver in dig och dina ord i min fantasi om det som jag skulle vilja ha, kanske något som jag aldrig fått, men skulle så gärna vilja få bara en enda gång. Vi tror så mycket och vet så lite. Om vi som ett litet barn upplever att vi har blivit älskade och har det ljusa inom oss redan från start, då kanske vi inte behöver drömma, fantisera om det vi aldrig fick. Vi är då kanske upprustade bätttre att höra och uppleva saker mera precis så som de är, i stället för att bygga luftslott.

 

Jag väntar fortfarande att det som hände inte skall vara sant. Jag förnekar sanningen. Säg mig att det inte är sant!!!! Du finns där som den vän jag trodde du var. Förnekandet har sin plats i det hela, ett sätt kanske att skydda sig själv från att slippa känna hela sorgen på en enda gång. Ena stunden känns allting som en enda stor lättnad att det äntligen är över och i andra stunden gungar psyket till mörkrets land. Varför?

 

Jag trodde mig vara ärlig mot dig och mot mig själv hela vägen, men jag vet inte hur det egentligen var. Jag kanske ljög både till dig och i slutändan mest till mig själv. Jag satte nog inte gränserna gentemot mig själv tydligt nog. Jag tillät dig att klampa in hur som helst. Jag lade mig ner så du kunde. Gränslöshet är också en sak vi lär oss som små av vuxna som inte respekterar barnets rätt att finnas som den individ det är. Barnen blir inte sedda och lyssnade på, utan trampade på. Vi står där då obeskyddade hela vägen under livets gång, när vi är vana att folk kommer och går över oss hur som helst.

 

Jag gör nästan vad som helst för att du skall älska mig! bara du ser mig! Se mig, jag finns! Håll om mig bara en enda stund.

 

Detta kommer att ta tid, men det går över, jag vet. Minnet av dig kommer att blekna och det kommer nya minnen. Jag kommer att få distans och se verkligheten som den var, men det tar tid och den tiden, den är bara min och jag kommer att vara min egen igen. Jag kommer att landa i det mjuka, i det fina jag har, som jag vet att jag har i sanningens namn. Det jag vet är riktigt och sant. Vid lycka och glädje uppkommer sällan frågan varför, utan konstaterandet att detta inte kan vara sant. Detta händer inte mig! Jag skall i alla fall försöka tro att det finns saker i världen som är unnade för mig så jag kan vara lycklig, även då jag mist en vän.

Det elektriska undret.

Det är faktiskt ett under att så många överlever det elektriska över världen. Det finns säkert inte många länder i världen som har så strikta lagar kring elektriciteten som Sverige. När jag kom till Brasilien gick jag i tron att det var likadant som i Sverige, att till exempel jordning var en självklarhet i alla hus och att elen var säker att använda. Jag har dock fått ändra uppfattning sakta men säkert. Här används gas till spisar och att värma vatten, men resten fungerar med el. Jag har fått uppleva att strömmen inte ens är av samma volttal i hela landet utan det är olika i olika delstater. I en stad kan det vara 110V och en annan 220V.

Svårigheterna uppstår då man flyttar mellan olika voltal med den elutrustningen som man har. Jag försökte köra en microvågsugn anpassad till 110V på 220V och det gick illa. Mircron blev skrot. Vid köp av en ny mickro kom det fram fler nya detaljer angående elutrustningen i landet. Det hängde en grön sladd bakom varje maskin eller elapparat , som jag undrade så klart vad det var till för och fick svaret att det var jordningssladden. Sen kom nästa fråga att var man skall fästa denna jordningssladd och av vem, när det inte finns jordning i hela huset? En sladd som hänger i luften kan ju knappast jorda sig själv eller kan den det? Jag är inte elektriker till yrket och kan inte så mycket om det hela i stort heller, har bara lärt mig Sverige att jag inte får göra elarbeten själv i mitt hem. Så vad skall jag göra med denna gröna sladd, vet någon? Jag tror inte att jag skall hålla i den själv i alla fall! Vi köpte microvågsugnen och sladden hänger där bak, som den hängde där när vi köpte den.

I tvättstugan gäller det samma. Maskinen är ny, men den är inte jordad. Vi är medvetna om riskerna och handskas varsamt med alla maskinerna så gott det går.

När jag går ute ser jag många arbeta med elverktyg ute, ibland i regn. Sladdarna som ligger på marken ser inte ut att vara av den kvaliten som jag är van vid. Vissa sladdar ser ut som om någon hade dragit ut en vanlig förlängningsladd till inomhusbruk. Andra sladdar kan ha lite samma utseende som våra jordade sladdar har i Sverige, men de ser mycket tunnare ut. En del har lappat sina sladdar när det gått sönder med lite tejp. Jag är alltid lika fascinerad av att det inte ligger en hög med döda arbetare kring dessa elverktyg. När jag ser dessa sladdar ute så går jag en lång omväg runt dem. Ibland kan jag inte undvika att komma i närheten av dessa sladdar för deras närvaro är så överraskande. De finns på ställen jag aldrig trott mig finna sådana som tex på ute restauranger. Jag har inte vanan inne att kolla det elektriska först när jag går ut för att äta, men håller numera på att lära mig att titta efter vart jag sätter fötterna. De är som ormar som slingrar sig bakom varje buske.

I Brasilien är elen inte nergrävd i jorden utan den hänger fortfarande i luften mellan betongstolpar. Det ser ut som en enda härva av ledningar och vissa har gått av och hänger ner mot marken. När vi skulle ut en gång i åskoväder frågade jag min dotter om det inte var farligt att gå under elledningarna. Hon bara skrattade åt mig som var så påverkad av den svenska försiktigheten. Det var ingen fara och vi gick ut i ett rejält åskoväder. Det dröjde inte många sekunder innan det lät som en bomb och i samma sekund sprutade det eld ut ur kopplinsstationen på elstolpen en bit ifrån oss. Jag blev så rädd att jag satte mig ner på huk och bara skakade. INGEN annan reagerade!!!!!! Fast min dotter höll med mig sedan efteråt, att den kanske fanns en risk att åskan kunde slå ner på elledningarna. Jag går inte gärna ut i åskoväder längre här. När jag bodde hos min dotter i Brasília för några år sedan, var det nästan mer regel än undantag att elen gick vid åska, och om den inte gick så svajade den ordentligt. Det gällde att dra ut alla elsladdar i tid för att skydda maskinerna.

Jag har duschat i elektriska duschar här och alltid varit lite skeptisk, men när man inte har annat val så tar man risken. I det huset vi bor nu har vi en dusch som värms med gas och det känns lite bättre. Att använda gas har sina sidor, men det känns tryggare här.

Stickkontater i väggarna liknar inte våra i Sverige. Allt är annorlunda och jag undrar ibland hur det kan komma sig att det är så annorlunda. Hur kan man komma på så många olika sätt att transportera el? I min värld har det bara funnits det sättet som finns i Norden. Man kan ju tycka att det inte borde vara så svårt att göra likadant i alla länder, men då gäller det att det finns intresse för det. Elapparater som säljs från Europa hit är anpassade för elsystemen här i stället för att informera att det finns andra sätt att använda el på. Säkrare sätt – eller det kanske inte är så farligt ändå, som vi lärt oss i Sverige? Jag skulle vilja få statistik på hur många som dör här i elolyckor och det kommer jag att skaffa också en dag, när jag lärt mig mera portugisiska. Jag har anpassat mig likt alla europeiska elapparater till elstandarden här, men har alltid i bakhuvudet det jag lärt mig i mitt hemland. Det kan vara en fördel för alla som reser utanför sitt eget land ha en medvetenhet om det elektriska i andra länder. Vi är vana vid trygg el och kan kanske lättare drabbas av olyckor utomlands då vi kanske tror, förväntar oss, att det är likadant där.

Jag får uppleva det elektriska undret varje morgon här, när jag skall starta datorn genom att sätta in stickkontakten att börja med. Ibland sprakar det till och slår en liten blå låga i luften, men allting fungerar som det skall och jag har överlevt ännu en gång detta monster som är så viktig för oss moderna människor tack vare uppfinnaren Franklin, som upptäckte elen genom att flyga drake.

 

elledningar

Nu är det vår eller nej, det är höst.

Nu är det vår i Sverige och vi som bor här på andra sidan av Atlanten har höst. Jag har haft lite svårt med att förstå årstiderna här för hösten liknar inte höst i Sverige, den är mer som en svensk sommar. Här vissnar inte blommorna och det kommer ingen nattfrost. Vissa träd tappar visserligen sina blad, fast jag förstår inte varför, men jag antar att de behöver gå i någon slags vila. Gräset är lika grönt och det kan vara riktigt varma dagar mellan de regniga dagarna. Jag har svårt veta hur jag skall klä mig här för jag vet fortfarande inte när det är kallt. Ibland upplever jag att det är kallt när det är plus 20 grader, men det ar inte så konstigt om kroppen vant sig vid att ha kring 30 grader under flera månader. Kroppen säger en sak och hjärnan en annan. Min hjärna går på vanans makt. Är det höst så är det kallt och grått och det gör mig förvirrad om det inte är så.

Det var lättare på våren för då stämde allt in på något sätt. Jag började plantera blommor som jag brukar till våren och det blev varmare ute också visserligen mycket varmare an jag är van vid på våren i Sverige, men det gick att förstå. Det var rätt roligt att mina planteringsvanor satt i, detta med att så frön till exempel. Jag sådde krasse som jag älskar. Ja, krasse finns här också, men vad jag inte visste att den trivs bättre här under vintern egentligen för på sommaren är det lite för varmt för den. Visst kom de upp och började blomma, men den blev väldigt fort gula på sina blad, inte så som de brukar bli i Sverige, vackert gröna och kraftiga. Jag har sått en ny omgång nu till hösten, så jag kanske får uppleva den gröna, fina krassen. Jag har även provat att odla ärtor och de har samma krav att de skall sås på hösten för att bli fina. Dem odlade jag mitt i Sao Paulo på sjunde våningen i en blomkruka på hösten som jag skulle och vi fick ärtor. De är inte av samma ärtor som i Sverige, dessa är anpassade till klimatet här.

Odling här är inte så enkelt som jag trodde från början. Klimatet liknar i min värld växthusklimat och där tycker jag borde allt växa så det knakar. Luftfuktigheten,speciellt här vid havet är hög, väldigt hög så vi måste använda speciella fuktutdragande medel i våra klädskåp så inte kläderna skall mögla. Det är inte bara kläderna som möglar, utan även växterna om man odlar dem fel tid. Våra minirosor som vi haft ute i krukor fick fort bladmögel. Jag har gjort många försök med rosorna, men inte lyckats hålla dem mögelfria. Rosorna har alltså blivit slit och släng blommor för min del här. Rosor växer här lite här och var så urinnevånarna verkar klara av dem, men inte jag. Undrar vad de har för hemlighet?Jag måste träna språket hårdare så jag kan fråga någon en dag.

Den växten jag har klarat av bäst här är Bambu. De växer fort och blir vackert gröna i sina skira bladverk oavsett årstid .

Vi har katter så jag kan inte ha alla växter och en av växterna som jag skulle vilja ha är Flitiga Lisa, men den är giftig tyvärr. Den borde jag också klara av för den växer överallt som ogräs, fast den kanske också kräver något speciellt som jag inte vet om. Det är inte så enkelt att bli växtodlare i Brasilien då man vant sig vid att odla i Norra Sverige. Där gäller växter som kan överleva sträng kyla under vintern. Här finns inte någon vinter att tala om och då tycker ju jag att alla växterna borde bli glada och växa som sjutton, men nej. Växter är kräsna och kräver sina speciella förhållanden för att trivas. Jag som människa har lättare med att byta klimat. Jag behöver inte hård kyla för att komma igen år efter år, tvärtom jag mår bättre av att slippa kölden trots att jag vuxit upp i vinterlandet i norr. Detta gäller även min hund och katt som följde med mig hit. Jag har bott här drygt ett år nu och är bara lite förvirrad gällande årstiderna, men saknar kylan, det gör jag inte. Trots det, så är våren en helt underbar tid i Sverige, när kylan börjar släppa sitt grepp och naturen börjar leva igen. Det finns inget så njutningsbart är sätta sig solen och lyfta upp sitt ansikte mot dess värme. Detta med solen sitter i och kommer säkert att sitta i länge hos mig, att så fort solen skiner så måste jag ut. Jag är med andra ord väldigt mycket ute här, detta är ju solens land. Jag har fortfarande lite svårt med se hur folk här sätter sig så gärna i skuggan. Visst det kan bli väldigt varmt och för mycket sol är inte nyttigt heller, men som nordbo som haft brist på solljus flera månader om året vill jag ha alla strålar som finns på mig. Jag vänjer mig kanske och blir som urinnevånarna som går med paraply i solskenet. I Brasilien gäller paraply i nästan alla väder, en bra investering alltså.

Vitsippor, krokusar, snödroppar lär jag inte få se här när det år vår här, de kommer jag att sakna. Jag kommer att sakna flyttfåglarnas kvitter, musöron på björkarna och det nygröna gräset. Tänk om man kunde få båda delarna samtidigt av det goda, de vackra vårdagarna i Sverige och vajande palmerna i solskenet här. Allt är möjligt så länge det går flyg mellan Sverige och Brasilien. Jag kan resa till Sverige på våren och komma tillbaka hit till hösten eller rättare sagt till våren, när det är vår här.

 

strandhost

Ensamhet

Det sägs att ensamhet inte är hälsosamt och att den ökar i Sverige. Det finns så många olika slags ensamheter och en slags ensamhet, som jag personligen tror är värst, är den ensamhet där man går omkring med känslan av att vara övergiven och maktlös inför sin ensamhet. Jag minns en känsla av total ensamhet från tiden då jag led av utmattningsdepression. Jag upplevde mig vara inne i en ballong med nästa osynliga väggar, men ändå väggar som inte jag eller någon annan kunde passera. Ballongen hängde dessutom i luften, som ballonger gör, men den ballongen hade inget snöre förankrat ner till marken. Den ensamheten och känslan av maktlöshet var svår.

Jag kom ner till marken till slut, men ensamhetskänslan tog inte slut där. Väggarna fanns kvar fast nu nere på gatan bland alla tusentals människor. Det tog lång tid innan jag kunde rasera väggarna helt, fast de återkommer ibland för min del även i dag när jag blir trött och det blir jag fortfarande lätt om jag inte är försiktig, min utbrändhet har gjort mig allergisk mot all slags stress. Detta är dock något som jag vet om och förstår mig på i dag. Jag blev inte övergiven av de mina, under min utmattningsdepression. Jag hade ett socialt nätverk, fast jag inte alltid uppfattade det så, då det var som värst.

Det finns människor som inte har någon anhörig, inte en enda som bryr sig i vårt samhälle. Det finns barn vars föräldrar inte har tid eller förmåga att se dem fast de lever tillsammans. Det finns många gamla som inte har någon vän kvar i livet och ingen anhörig som orkar eller vill se dem längre. Inom vården finns det inte heller tid att se människan längre som en social varelse, utan de är bara kroppar och kroppsdelar som skall botas, om man ens har tid eller resurser med det längre. Det är inte lätt förstå att man inte blir sedd som den person man är, i sin helhet,. Det är speciellt  svårt då man lever i en utsatt situation, som barn, sjuk, gammal, arbetslös eller handikappad. Vi är mer, vill jag påstå, än det som syns utanpå.

 

Jag är en person som trivs med att vara ensam, jag behöver få vara ensam ofta, men jag väljer – jag kan välja när och hur. Det är nog det som är det centrala i det hela, att ha valmöjligheten. De som av olika orsaker inte kan välja att vara ensamma, de känner sig övergivna. Att vara ensam är en känsla, men det kan också vara realitet, att vi inte har någon annan människa i vårt liv i någon bemärkelse. Det är egentligen helt otroligt i ett samhälle fullt med människor.

 

När jag bodde hemma i Sverige kände jag mig konstigt nog ensammare än jag gör här i ett land där jag inte ens kan språket ännu. Jag bodde i de icke-verksammas ö. Jag var inte gammal nog att betraktas som gammal och pensionär och lovligt frigjord från arbetslivet. Det syns inte på utsidan på mig att jag är icke arbetsför, så jag ingår inte heller i de synligt handikappades värld, som också ofta är lovligt frigjorda från arbetslivet. Jag var medveten om det, men led inte av det direkt för jag visste själv varför och mitt sociala nätverk visste, förstod och fanns där för mig i det skicket jag är i dag. Jag var alltså inte övergiven, trots att det kunde kännas tungt ibland, då jag kunde ha en känsla av att vara stämplad som ingen i det arbetsföras samhälle. Här är det annorlunda, här är jag en europé som betraktas som någon. MEN sedan finns den en annan värme här, jag blir sedd på gatan av främlingar som pratar och hejar på mig, fast de vet att jag inte förstår språket. Det finns en annan kultur här i Brasilien gällande äldre. De behandlas med respekt och värme och de innesluts i familjegenskapet som en naturlig del. Här bor många i flergenerationsboenden. Släkter, familjer tar hand tar varandra på annat sätt och de äldre betraktas mer som en tillgång i stället för en börda. När jag sade i Sverige att jag skulle flytta till Braslien för att bo tillsammans med min dotter och hennes familj, var det många som ställde sig frågande till det. I Sverige är konstigt i högsta grad. Barn isoleras på daghem, vuxna på sina arbeten och gamla på långvården. När min dotter berättade om min ankomst till Brasilien lyckoönskade alla henne, för i Brasilien bertraktas det som en rikedom att ha flera generationer tillsammans under samma tak.

 

Under alla storhelger ökar känslan av ensamhet, då till synes alla andra umgås med sina nära och kära. Det behöver inte vara sant, men vi antar att det är så och då känner vi oss ensamma, övergivna igen. Känslan är ännu mer överväldigande under en helg än en vardag ,då världen omkring oss rör på sig under vardagen. De flesta jobbar, bussarna går som de brukar, alla affärerna är öppna och vi kan ringa efter en reparatör om så skulle behövas. På en storhelg blir världen tyst och då hörs även det som finns inom oss. Det behöver inte vara negativt om man tycker om tystnaden och stillheten, men fortfarande tror jag att det handlar om att det känns allra bäst, då vi själva har valt det av fri vilja och inte blivit tvingade till det. Det går att lindra genom att ordna fint och mysigt omkring sig en storhelg och unna sig själv god mat och pynt, fast ibland är omständigheterna så svåra att vi inte kan det på grund av sjukdom eller svaghet. Det är då som det skulle behövas en annan människa utfrån, som kunde hjälpa en med det och ge en stund av sin tid till småprat. Ibland räcker det med väldigt små ting för att rädda en person från ensamheten och övergivenhetens känslan. Det kan vara små påskkärringar som plingar på ens dörr och delar med sig av sina glada rop och leenden. Det kan vara ett påskkort, ett telefonsamtal, bara man får en enda bekräftelse på att man existerar i tankarna hos någon annan. Att det finns en enda person som ser just mig, som den jag är och accepterar mig med alla mina fel och brister.

 


Jag önskar alla mina läsare en glad påsk och förhoppningar om en ljus vår!

 

ensamhet

Varuhuset

 Vi har haft en byggarbetsplats alldeles brevid vårt hus och det har inte varit vilket bygge som helst utan ett nytt varuhus. Det hade funnits ett köpcenter där förut, men den revs delvist ner för att sedan byggas upp igen i en annan skepnad. Rivningen av det gamla gjordes med slagborrar och med en liten, liten traktor. Det är intressant för en nordbo att följa den här sortens arbete här. Det är först och främst ett helt otroligt antal män som bygger, det bara vimlar av folk på stället. Jag förstår inte hur de kan få plats med så många arbetare på ett och samma ställe utan att de springer på varandra, men de verkar klara av det galant.

Jag har inte sett många maskiner som varit igång där utan det mesta görs med handkraft,vilket en svensk byggarbetare aldrig skulle gå med på. I Sverige skulle husdelana komma i block, väggar, tak mm, men inte här. Alla väggar byggs av tegelstenar,armeringsjärn och betong, för hand. Allt som skall bäras, bärs i stort sett med handkraft. Byggarbetarna bor på plats, på sin arbetsplats. Jag vet inte varifrån de kommer, men de kan inte bo i denna stad. De gör allt där – tvättar kläder, äter, sover, har sin fritid och jobb på samma plats. Ibland har jag undrat om de inte får eller vågar gå utanför mer än precis utanför staketet, då man ser dessa män sitta på gatan brevid sin arbetsplats på lunchrasterna och helgerna. Arbetskyddet verkar vara minimalt och jag vet att speciellt i städer som Sao Paulo räknades den byggplatsen vara bäst som hade minst dödsfall under året. Jag undrar hur många män överlever till pensionen på dessa arbetsplatser och hur många blir sjuka på ett eller annat sätt innan de ens fyllt 40. Jag har betraktat dessa män med stor beundran för deras kunnighet i hantverk och med sorgsenhet med tanke på hur hårt de sliter för en liten lön långt borta från sina familjer.

Bygget har gått fort, men undra på det så mycket folk som det har varit där och nu har det nya varuthuset öppnats till vår stora glädje.

I Brasilien är det brukligt att ha hög ljudnivå på nästan alla affärer och restauranger, och det var ännu värre i det nyöppnade varuhuset. Jag skäms inte erkänna att jag hade god lust att gå och sparka den mannen, som bokstavligen skrek ut reklam mikrofonen hela tiden och när han var tyst så spelades det musik så högtalarna höll på sprängas. Det är nog ingen som tänker på tinnitus faran i det här landet eller så går alla redan med tinnitus och behöver allt detta oljud för att överrösta det pipande ljudet. Den andra saken som störde vår lilla shopping var den journalist som smög bakom hyllorna och riktade kameran med jätteblixt på oss flerar gånger, så vi tappade synförmågan för stunden. Jag förstod inte först varför just vi var så eftertraktade som fotomodeller på detta varuhus, men vi var nog de enda som var av europeiskt ursprung med vårt ljusa uppsyn och språket, som ingen förstår här. Trots alla ljud och den efterföljande kamerakvinnan drabbades vi, som alla andra tusentals människor som trängdes där med varandra, av köpgalenskap med massor av nya varor omkring oss. Det är helt fantastisk vilket behov av saker det uppstår i sådan miljö och ändå anser vi att vi behärskade oss rätt bra denna gång, eller så var det mina trötta ben och yrseln i våra huvuden som begränsade köplusten till slut. Vi kom ut med bara tre kassar och en tom plånbok, men ack så roligt det var att få shoppa loss en stund. Efter en sådan shopping kick är det skönt att sitta och vila med en kopp kaffe för att sedan börja sakta studera allt jag köpt och undra varför jag köpte just dom sakerna.

En stilla undran far genom mitt huvud, undrar om byggarbetarna hann ta del i vår köpfest eller om de redan är på väg till ett nytt bygge i någon annan del av landet? Fast jag önskar helst att de får en välbehövlig vila med de sina, i hemmets lugna vrå.