Att tala med tutor.

När jag sitter på min balkong så funderar jag ofta varför det tutas så mycket i Brasilien, för som jag ser det, så går det inte fortare hur mycket än man tutar. När jag har lyssnat så låter alla tutorna nästan olika från ett litet pip till ett mörkt TÖT från en lastbil. Jag började studera detta tutande lite närmare, för jag ville se om den hade någon betydelse i detta mycket kommunikativa land.

Jag är som sagt ofta ute och går med tre hundar, två taxar och en liten, envis pincher. Min tax, som har rest hela vägen från Sverige till Brasilien vid trettons års ålder, är inte heller timid, utan vet exakt vad han vill. Ibland får jag släpa honom runt vår promenadsträcka, för han kan få för sig att det inte är roligt att gå just den dagen eller så går jag enligt hans tycke åt fel håll. Han är nästan lika svår att tolka i det hänseendet som tutandet på gatorna. .Jag passerar många utfarter för bilar och alla dessa utfarter är bakom galler eller järngrindar som en vakt öppnar, som de gör med allt annat i den här stan. Vakter är en kapitel för sig, men på dem får jag tänka en annan gång. När jag skulle passera en sådan utfart kom det en bil som skulle köra ut just då. Chauffören tutade åt mig; små, korta, rätt tysta tut, tut och jag stannade så klart, men när jag tittade på honom, vinkade han förbi mig. Alltså ville han med sitt tutande säga att jag kunde passera och att han skulle vänta. Tummen upp, det är som man tackar eller säger att det är bra här!

 

Vid korsningar tutas det jämt. ibland tutar motorcyklisterna att nu skall de köra eller så hejar de på en annan mortocyklist.Jag kan inte skilja alla tonarter i tutandena, men vill som tolka det som ett språk för sig själv här. Varför man tutar i kilometerlånga köer som inte går fortare för det, har jag inte fått svar på ännu, men jag skall studera detta fenomen vidare.