Den dramatiska pensionsåldern.

Tiden rinner iväg med väldigt fart just nu. Jag förstår inte var den tar vägen, för jag lever rätt stillsamt liv och då borde tiden gå långsamt, tycker jag. Det kan hända att det har att göra med att jag har kommit på att jag med raska steg är på väg till pensionsåldern. Detta har gjort att jag börjat observera hur man skall vara som pensionär, samt börjat övat in vissa strategier.

Jag har varit så kallad sjukpensionär rätt många år,  men den titeln har mest fått mig att känna mig värdelös, för att jag inte kunnat delta i det vanliga samhällslivet som en duglig medborgare som arbetar och tjänar in mina egna pengar. Detta med hägrande pensionsålder har fått mig att inse att min status i samhället kanske höjs lite, speciellt då jag tittat på pensionärer, som nått den aktningsvärda 65 års åldern och lite till. Ja, varför skulle man i allmänt språkbruk annars använda ordet aktningsvärd, om det inte betyder att vi människor i den åldern får just aktning. I för sig kan man ju undra om ordet kommer från tillropet: ”Akta, det är en pensionär i sikte. ”
När jag handlar, speciellt på pensionsdagen, kan jag verkligen börja öva hur jag skall gå till väga när den rätta åldern infinner sig. Det gäller att samla ihop så många i samma ålder som möjligt i klungor och stå mitt i korridorerna och prata länge och väl. Det är en fördel att höra dåligt, eller låtsas att man inte hör, så man slipper höra någon eller några be en att flytta på sig lite så andra också kommer fram. Dessa klungor kan sedan flyttas framför olika hyllor och frysdiskar så det blir omöjligt för andra att plocka de varor de vill ha. En annan strategi är att placera ut flera lite mindre klungor. Som pensionär har man inte bråttom direkt, så man kan stanna i kassan länge och väl och samtala med kassören om allt som trycker ens hjärta eller ta upp alla sjukdomar som man har. Det gäller alla kassor på alla affärer och apotek. Jag lider av en stress sjukdom och har tendens att rusa mig igenom allt, så dessa övningar kommer väl till pass för att dra ner mitt tempo lite. Det kan även vara bra för alla andra stressade medborgare, som knappt hinner andas så bråttom som de har. Jag tror att det är bra att få stanna upp ett tag i en kö och kanske meditera lite innan man rusar vidare till nästa uppgift som man har efter jobbet hemma.
När det gäller bussar verkar pensionsåldern tyvärr innebära ett lite stressigare beteende. Då gäller det att rusa och trängas så man får första platsen i busskön för att få komma in först, oavsett om man sedan skall in med rullatorn bak i bussen eller bara kliva in som vanligt på bussens framsida. Det handlar i princip inte om att komma in i bussen först utan det gäller att få de bästa platserna eller överhuvudtaget få en sittplats. Jag har redan för flera år sedan börjat använda ”Dramaten ” väska, en matkasse på hjul som man drar efter sig. Den är väldigt praktisk då man har svårt att bära tunga kassar, men den tar plats inne i bussen, så det gäller att få en plats där ”Dramaten ” också ryms , helst framför ens fötter. De bästa platserna är där det de är fyra sittplatser mot varandra men de platserna är få. Häromdagen såg jag ett äldre par som hade kommit på ett bra knep, medan den ena står långt bakom kön med ”Dramaten” i lugn och ro, så tränger sig den andra utan kassar fram först till kön och håller platsen för den andra som kommer efter med ”Dramaten”. Detta knep kräver dock att man rör sig ute i par – för en ensam pensionär gäller det att tränga sig först i kön med ”Dramaten” och det blir så klart lite våldsammare med lite krossade tår och skrik som följd. De som har rullatorer eller rullstolar måste slåss bak i bussen mot alla barnvagnar som är i farten, för om man inte får plats så måste man vänta tills nästa buss kommer.
Det bästa transport sättet för en pensionär är då när man nått så svåra rörelsehinder att man har rätt till färdtjänst . Fördelen med det är att bilen kommer på en viss tid till en bestämt plats då man behöver transporteras. Man får oftast åka ensam på den bästa platsen, chauffören lyfter in och ut kassarna i bilen samt sitter snällt och lyssnar på en medan han /hon kör bilen.
Pensionsålder kan också innebära att våga säga det man tycker och tänker mera tydligt än man gjort tidigare i sitt liv. Det är något som jag upptäckt att det börjat komma fram hos mig på ett naturligt sätt utan några större övningar. Vid dessa tillfällen kan jag ibland bli lite förvånad och undra var den unga, blyga flickan har tagit vägen. För det mesta är det bra att våga ställa lite mera krav än jag vågat tidigare i mitt liv. Jag vill dock inte att jag skall släppa alla hämningar som en äldre kvinna gjorde på en restaurang häromdagen. Hon hade iakttagit två män, som satt och åt vid bordet bredvid hennes, när hon sedan plötsligt reste sig upp och satte sig framför en av männen och talade högt och tydligt, så alla i restaurangen kunde höra det, att hon tyckte att mannen i fråga var ÄCKLIG. De hade inte fört något som helst samtal med kvinnan utan var helt upptagna av att prata med varandra och äta. Männen gapade och vi som satt i borden bredvid gapade också av häpnad och damen upprepade flera gånger samma sak : ”Jag tycker att du är äcklig! ” till mannen och sedan när den andra mannen bad henne att lämna dem ifred gick hon tillbaka till sitt bord som om inget hänt. Det kanske inte var en helt normalt beteende hos en pensionär trots att vi många gånger i den åldern blir modigare på att säga det vi verkligen tycker.
Jag har fyra år kvar att fundera över min kommande pensionsålder och hur det skall bli då eller hur jag förväntas eller är tillåten att uppföra mig då, men jag kan gott använda tiden till att öva medan jag orkar så att allt sitter sedan när jag är ytterligare lite svagare och orkar mindre.
Jag önskar alla riktigt fin November månad. Ta fram era handarbeten nu när möjligheterna till utevistelser tryter mer och mer när det bli kallare och mörkare ute!
dramaten