Ibland bli jag så bitter

Jag skulle vilja ha sommar nu, men den fina början till vår vändes tillbaka till vinter igen. Krokusarna var i knopp och marken var nästan bar och nu ligger de underbara knopparna ihjälfrusna under ett täcke av snö. Jag blir så bitter.

Min kropp värker dag in och dag ut vareviga dag. Jag blir så trött och har ibland så svårt att gå och bara att öppna en burk är ett helt företag. Vissa dagar går åt att vistas i sängen, men det är inte heller bra för då tar nacken stryk. Denna elände har jag nu levt med så många år att jag knappt minns hur det var att må bra. Jag blir så bitter.

Människorna omkring mig bor antingen för långt borta eller för nära, vissa hör av sig för ofta och vissa för sällan. De sköter inte sin hälsa eller så tänker de bara på sin hälsa. Människor är inte mycket att ha alla dar. Busschaufförer som skriker sin frustration på mig när jag kliver på och passagerade som luktar illa eller knuffas när jag skall kliva in eller ut ur bussen. Tiggare som sitter i ett hörn på gatan och vill ha mina pengar, som jag inte har. Jag blir så bitter.

Hela världen är i kaos. Tänkt bara på det som händer i Krim och i Afghanistan. Ett flygplan från Malaysia är borta som genom trolleri, det bara försvann i intet och ingen vet vad som hände med alla dess passagerare. Det skulle inte förvåna mig om ett UFO hade varit i farten. Klimatförändringar, krig, terrorism, hungersnöd, barnarbete, ja listan kan göras hur lång som helst. Jag blir så bitter.

Jag har två katter, men de gör mig aldrig bitter, inte ens då min ungkatt lyckades riva ner en hög med tallrikar ut ur köksskåpet tidigt på morgonen. Det var lite ovanligt att bli väckt till ljudet av kraschande tallrikar på golvet. I dag skulle båda katterna absolut ut, även min äldre katt, som inte vill ut så ofta. Jag försökte tala om för dem att det var slut med våren nu, men de brydde sig inte så vi gick ut. Deras miner var obetalbara när de klev ut genom ytterdörren till full snöstorm. Den promenaden blev inte lång. Mina svarta katter färgades vita på två korta sekunder i snöstormen och de frös. Innekatter verkar inte ha koll på vädret så länge de inte har känt på hur det verkligen är. Min kropp känner ofta ovädret redan två dagar innan.

Jag hade en hund en gång som aldrig brydde sig om vädret. Hon blev egentligen bara gladare vad värre vädret var. Hon älskade vattenpölar, dyka i dem och rulla sig lerig och blöt. Hon älskade snöstorm och vindar, så hon kunde jaga löv. Den hunden var aldrig bitter, inte ens då hon var nära sin egen död. Hon var glad in i det sista. Tänk om jag kunde vara som hon var, alltid vifta på svansen och komma med glada tillrop även då världen är upp och ner.

Det vore en syn för andra att få se mig kasta i vattenpölar eller se mig jaga efter löv, fast det gjorde jag nog ändå då jag var ett litet barn. Barnen är dock inte glada heller jämt, men de ser nog världen mera positivt än vi som varit med ett tag. De kan skratta medan tårarna ännu rinner efter en kort stunds ilska eller att de gjort sig illa.

Jag bör nog vända min blick inåt och åter igen  finna mitt inre barn, när bitterheten slår till, och le genom tårarna bara åt små ting som ändå är väldigt bra. De soliga dagarna kommer åter och våren är snart här på riktigt . Min kropp är inte heller helt hopplös alla dagar utan jag kan gå ut och höra på fågelsång. Jag kan klä på mig och äta själv. Världen är inte heller bara mörk, det finns oerhört mycket godhet på många, många håll. Jag blir bara så bitter ibland, men det går över när jag tänker efter hur bra jag ändå kan ha det emellanåt.  

 

biiter