Minnen från förr…….

horndalis

 

Livet i krig är inget för mig, ty jag levde i en slags krigszon hela min uppväxt. Jag undviker katastrofen medvetet och omedvetet så gott jag bara kan och har även utvecklat en slags fobisk störning som just går ut på att undvika allt som påminner om kaos, krig, katastrofer och skräck. Hjärnan är ett komplext organ. Jag tror att jag har några djupa hack eller ärr som startar ibland ” en film repris” på något som jag upplevt för länge sedan.

De kan vara ett ljud eller situation som påminner mitt inre om något jag varit med om. Jag är inte alltid medveten om att den startas och reagerar bara med min reptilhjärna med flykt beteende eller bara allmän kaos i mitt inre.

Detta hände igen i somras då jag var i lugna Dalarna. Vi hade helt underbart väder med mycket sol och värme. Vi träffade många gamla goda vänner och släkt i en skön blandning. Jag älskar Horndal och Lumsen sjön, som finns mitt i samhället. Sjön invaderas i juli av näckrosor och de lockar mig till att bara sitta och titta på dem, samt fotografera dessa skönheter. Denna sommar avbröts dock abrupt av en tragisk händelse då en liten flicka på fem år försvann spårlöst från lekparken på sin gård. Sådant händer bara inte i en idyll som denna lilla by är. Ja, det är vad vi tror i alla fall. Det visste inte jag, att hon försvann just den dagen, vid den tidpunkten då jag återigen satt vid sjön och fotograferade näckrosorna.

Den lilla flickan hittades nästa dag just i Lumsen sjön på stranden , drunknad, och det kan ha hänt just vid den tidpunkten jag satt där och tittade på näckrosorna. Det var inte alls klart att flickan hade ”bara” drunknat utan det misstänktes ligga en brott bakom det hela. Byn frös till is av rädsla att sådant kan hända just där. Byn invaderades av poliser och press. Jag var chockad, likt alla andra, men inom mig hände något mera. Alla dessa polisbilar, TV och tidnings reportrar, samt helikoptrar som flög över sjön väckte kaos inom mig. Det börjar komma fram bilder och känslor som inte har med det göra som händer där, utan de är saker som hänt mitt liv för länge sedan som blandas in det som händer nu.

Jag har ibland svårt att hantera allt det där, för jag kan inte alltid hålla isär här och då. Det tar tid för mig att sortera vad som är nu och vad som var då, och bli medveten. Jag drabbas av panik och vill bara fly till tryggheten som jag inte vet var den finns. Jag vill isolera bort alla ljuden och all kaos, men det går inte. Jag undvek att gå till byn så länge den var belägrad av poliser och press, men helikoptern kunde jag inte undvika då den cirklade över hela byn. Jag kände ansvar för det som hade hänt för jag hade ju varit där vid sjön just då det kunde ha hänt. Jag såg visserligen ingenting, men jag kunde kanske ha hjälpt den lilla flickan, om jag hade varit mera uppmärksam.

Helikoptrarnas ljud skrämde mig från vettet. Jag är inte rädd för helikoptrar annars, men just då kändes som det var krig.

Det händer mig då och då att jag hamnar i dessa minnen som inte har med nutid att göra. Ibland blir jag fort medveten om vad det handlar om, men ibland tar det tid innan jag uppfattar, att det blev totalt fel i min värld pga av en yttre händelse. Jag är tacksam för den terapin jag gått igenom då det hjälper mig med tiden att ändå reda ut varför och hur jag hamnat i kaos av något som inte har med nutid att göra. Jag är även tacksam att jag har mina barn att prata med ibland, då de vet hur jag kan reagera helt fel. Jag vill visserligen inte allt för ofta vända mig till mina barn heller för att reda ut, utan jag försöker alltid att klara det själv med de verktyg jag har fått.

 

Det finns många, många i Sverige som lider av posttraumatiskstressyndrom. De är många som har varit med om riktiga krig och många som upplevt annat som liknat ett krig eller som varit med om svåra upplevelser i sitt liv, händelser som lämnat djupa spår, ärr eller hack i hjärnan, som jag vill beskriva dem. Det är inte lätt att förklara till andra vad som händer, men det är egentligen liknande som att en doft eller musik kan påminna om en något som hänt i ens liv, fast mycket värre. Jag är som alla andra utom att jag har lite ärr och hack som startar ibland igång en mardröm i vaket tillstånd. Det är mitt handikapp som jag får leva med, men jag lever för det mesta rätt gott liv i min medvetenhet om att det är som det är, och accepterandet att det inte alltid är så enkelt för någon.

blvit_redigerad-1