Valens kval

Det är vår i Brasilien och mina promenader vid strandkanten av havet är fulla av vår upplevelser. Fåglana dansar för varandra för att sålla ut den bästa partnern inför kommande anskaffning av en ny familj denna sommar. Träden som tappat sina blad under vintern skjuter nya, skira skott och löv. Solen blir varmare för var dag som går och vindarna ljummare.
Strandpromenaden fylls av motionerande människor i alla åldrar. Brasilianare är duktiga på att röra på sig även under vintertid, men nu känns det som att alla är ute. Det är roligt att studera folk hur de klär sig, hur de rör sig och hur vi alla ser ut. Mina steg går oftast till min palm vid strandkanten där jag sitter och mediterar stillsamt medan jag ser ut över havet och följer vågornas rörelse. Vattnet har så många olika färgnyanser och rörelsemönster och i solens sken blir vattnet som en enda glittrande ocean. 
I dag kände jag mig lite sorgsen. Ibland finns det en saknad inom mig som jag inte jag uppfylla så som jag skulle vilja. Jag låter mig vara i känslan och söker samtidigt orsaken till det varför denna längtan finns hos mig just nu, just i dag. Är det kanske fåglarnas dans som väcker en saknad efter en livskamrat, en passion eller bara en enda stunds kort lycka? Paren går i Brasilien alltid hand i hand. Det är nästan rörande se att även äldre par håller varann i handen när de går ute. Jag har ingen hand att hålla i, inte just nu, inte här. Jag valde att lämna mitt liv i Sverige genom att flytta hit till värmen då min hälsa blir bättre i detta varma klimat. Jag känner ibland vemod och längtan hem, fast jag vet att jag skulle inte skulle ha bra kvalite i mitt liv i kalla Norden. 

Mina tankar avbryts där av en syn som gör mig illa berörd. Det ligger en svart sopsäck vid strandkanten med en stor, brun hund liggande brevid den. Jag ser inte vad det är i sopsäcken på en gång, men jag anar att det är något som gör denna bruna hund mycket ledsen. Det går inte att ta miste på sorgen i de ögonen som han riktar mot mig. Hela hundens hållning visar sorg. Jag går försiktigt närmare. Mitt fokus ligger inte på sopsäcken ännu, utan den ligger på strandkanten nedanför hunden. Jag får för mig att det kanske är något som ligger där nere. Vad närmare jag kommer desto mera drar sopsäcken till sig min blick. Den svarta sopsäcken innehåller ett lik, en kropp av en död hund. Hur den kommit dit vet jag inte för den fanns inte där då jag passerade stället nyss. 

 

Jag vågar inte gå allt för nära för den bruna, stora, sorgsna hunden som vaktar sin döda vän. Han gör inte många gester, men som hundägare vet man och känner till en hunds beteende. Chocken sköljer över mig och jag sätter mig en bit från detta makabra par. Mina egna sorgsna tankar nyss och denna syn får mina tårar att rinna hejdlöst ner på mina kinder. Det är många som stannar mitt i sin promenad och känner säkert samma som mig. Jag förstår inte orden, men jag förstår kroppspråket hos de andra. Min önskan just denna stund är att kunna prata, kunna göra något, men jag blir sittande kvar med mina tårar. Jag har mina egna hundar med mig och jag har alltid vatten med mig till dem då det är så varmt ute. Det enda jag gör i denna situation är att tafatt erbjuda vatten till den sorgsna hunden som ligger apatiskt kvar hos sin vän. Han lyfter blicken mot mig, och dessa ögon får mig att gråta ännu mera. Jag borde ha förstått att han inte ville ha varken den ena eller det andra just nu. Några ringer med sina mobiler och jag önskar att de ringer till någon som kan komma och hjälpa den bruna hunden och ta hand om den döda hunden. 

Jag ger mig iväg hemåt efter en lång stund, då jag inte anser mig kunna göra något. Det är svårt att lämna den ensamma hunden, Jag vill ju trösta och ta hand hand om den. Valet i denna situation är att jag måste ta hand om mina hundar och om mig själv och lämna det jag såg. Valet var svårt, men jag insåg min oförmåga att hjälpa just nu.

 

Min tankar går tillbaka till mina egna val, att avstå en hel del i mitt liv genom flytten. Glädjen kom tillbaka inom mig denna stund fast situationen var så bisarr. Jag insåg plötsligt i denna stund mina vinster som jag gjort genom min flytt. Jag är inte ensam här. Jag har min dotter, dotterdotter, min svärson och alla fyra djur här. Jag är älskad för min egen skull, här och nu. Jag har kanske inte en mans hand att hålla i, men jag får ofta en liten barnahand i min hand och ett par älskade bruna ögon som ser på mig, hennes mormor. Vi gör ofta val och känner vemod kanske i det vi väljer bort, men så är livet i hela sin härlighet och sorgsenhet.
palm