Ondskans ansikte

Jag har varit rätt sorgsen under de sista dagarna, då jag kommit på hur naiv jag är i relationen till andra människor. Jag är en hopplös optimist när det gäller min tro på att alla människor är goda, men personen jag mötte var allt annat än det. Min egen sorg blev dock väldigt liten då nyheten från Norge nådde mig. Chocken var förlamande.

Det är nästan omöjligt att förstå, hur någon kan förmå sig att kallblodigt mörda hundratals människor. Det kanske skulle gå att förstå på något sätt om det varit en fejd bakom det hela, men nu gäller det ungdomar som inte har något med denna person att göra och aldrig har haft det, tills den dagen han steg på deras ö och kallblodigt sköt ner alla han träffade.

 

Det är nästan omöjligt att se var ondskan finns tills den blommar ut för fullt. Den finns inom människor som i sitt yrke ska göra gott för andra, vars livsuppgift till synes är att göra det bättre för andra, de som är svagare i samhället. Den finns hos människor som ser välvårdade ut, den finns inom psykitarin, hos ledande personer, den finns inom politiken, den finns hos vanliga arbetare och hos poliser. Ondskan väljer inte samhällsklass eller yrke, utan den finns överallt. Psykopater är en kategori med brist på empati för andra. Jag vill dock inte ge ondskan namnet psykopat rakt igenom för jag tror att det finns andra arter av ondska också. Det finns till exempel många kategoriska lögnare, som man inte vet varför de ljuger när de sällan eller aldrig söker sig till vård. Lögnare gör mycket skada för sin omgivning, de dödar med vapen, de dödar tilltron med ord.

 

Vad händer med alla dessa överlevande ungdomar i Norge efter det hemska de varit med om? Hur skall de hantera sin vardag efter allt det otäcka de fått bevittna? Jag har personligen fått bevittna hemskheter i unga år och burit detta med mig hela mitt liv. Jag lider av postraumatisk stressyndrom pga det jag varit med om. Från djupet av mitt hjärta önskar jag att dessa ungdomar i Norge får tidig och kvalificerad hjälp, så kanske de slipper denna plåga, som aldrig ger en ro. Hur skall man kunna få tillbaka sin tilltro till livet och människorna i samhället efter en sådan händelse ?

 

Jag tror mig personligen ha hopplös optimism gällande att alla människor är goda. Det kanske inte alls handlar om det, utan en önskan att det vore så, men mina gamla mönster att ha levat i ondskans närhet får mig känna åter och åter igen falsk trygghet just i närheten av ondskan. Jag kanske söker mig omedvetet till ondskan själv. Vanan att bli behandlad illa,vanan att bli kränkt, vanan att bli ljugen till , det är tuffa mönster som inte är så lätta att bryta. Ondskan i sig verkar inte ha några andra mönster än att förstöra tillit och döda – oskyldig eller skyldig verkar inte ha någon betydelse i ondskan ögon.

 

De flesta av ungdomarna i Norge har säkerligen varma familjband, och ett närverk av släkt och vänner som bäddar dem in i godhet så de kan återhämta sig och komma tillbaka hela in i livet igen. Det finns säkert även de som inte har samma grundtrygghet i sin omgivning. Vi får inte glömma någon av dem, de behöver oss, vårt stöd och vår kärlek, länge, under flera, flera år. Ondskan kan smitta om vi inte gör allt för att stötta våra barn och ungdomar i ett tidig stadium såväl vid sånna extrema händelser som attentatet i Norge, såväl som under mindre extrema men likafullt tunga händelser som t ex mobbing.

Alla barn behöver mycket kärlek i början av sina liv för att växa upp till kärleksfulla vuxna individer. Det är svårt veta hur och när de psykiska defekterna hos människan uppstår som blommar upp i våld och död, kategoriska lögner och svek, men personligen tror jag att tidig kärlek och trygghet är en bra medicin för att förebygga så att ondskan inte får grepp om allt för många.

 

Mina tankar och all min kärlek går vid skrivandets stund till alla som drabbats i Norge.

 

 

ondskan