Kategoriarkiv: Funderingar på en balkong i Brasilien

Hejdå Brasilien, hej vår i Sverige.

I morgon lyfter mitt plan från Florianopolis flygplats mot Sverige. Jag lämnar det vackra och varma Brasilien bakom mig med många underbara minnen i bagaget. I Sverige väntar snö och kyla men även vår som är på väg med stora steg.
Krokusarna har redan visat sig på sina ställen och även tussilagon. I Braslien är det höst då blommorna slutar blomma i mängder och då kylan kryper närmare speciellt på nätterna, fast hösten är varm i jämförelse med den svenska hösten med sina plus 25 grader på dagtid och ibland ännu varmare. Jag lämnar de böljande vågorna i havet och vajande palmerna mot den klarblåa himlen, och bergen, som ramar in det andlöst vackra Florianopolis. Känslorna är många, men beslutet står fast, att jag vill hem till Sverige, där björkarna med sina vita stammar väntar på mig. Jag kommer att sitta under ”min björk” i framtiden och fundera vidare på livets gång. Brasilien kommer att finnas i mitt hjärta tills jag dör med de livliga gatorna och färgranna husen samt öppna brasilianare med vänligt och gott bemötande av oss från andra sidan av Atlanten.
I Sverige förstår jag dock vad alla säger och kan byta ord med vem som helst jag möter på gatan. Jag kan gå på affären utan att funder hela tiden vad alla orden,som står på varorna betyder. Allt har sin tid och livet går vidare mot nya äventyr.
Tack Brasilien för din gästvänlighet och värme…tack Brasilien för den fina sjukvården jag fått, tack Brasilien för allt det underbart vackra jag fått uppleva och framför allt tack till min dotter, dotterdotter och svärson att jag fått vara med er denna tid och fått uppleva kärleken med er i ert hem. Syjunta kommer att ha mig och mina tankar kvar, fast nu från andra sidan av Atlanten. Jag kommer hem med våren, tillsammans med svalorna och doften av syren, med musöron på björkar och ljusa nätter med fågelsång. Hej Vår i Sverige,,,,snart kommer jag!
flygplan

Drömmar om liv med kärlek

Det har gått en tid sedan sist jag pratade med dig, men drömmen finns kvar trots att du inte finns kvar i mitt liv. Drömmen om kärleken har vi nog alla, den brinnade kärleken som bär oss över hav och land. Drömmar är inte alltid till för att förverkligas utan de finns där för att förgylla oss vår vardag. Vad vore vi utan drömmar och mål?
Alla har drömmar, även han, som går på gatan och verkar ha tappat allt i sitt liv. Hans drömmar kanske handlar bara om en mjuk säng att sova i och få magen fylld av mat och en varm kärleksfull hand som stryker ens hår tills lugnet och sömnen finner ens kropp. Jag ger också bort drömmar till andra på mitt eget lilla vis,om värme och mjukhet, som det inte så finns så mycket av i vår värld. Jag möter dig människa där du är, den du är utan krav att du skall vara annorlunda, för sådan är jag, i dag.
Jag kan ju undra här och nu, om den lilla valpen vi hittade mitt på gatan här i Florianopolis,om hon hade drömmar,när hon blev lämnad ensam utan mat och vatten i hettan. Hur än det var, så blev hennes fortsatta liv en enda dröm som vilken hund som helst hade velat ha. Det var många människor egangerade i hennes öde, både veterinärer och hund hjälpsorganisationer. Vi alla kanske gjorde det vi hade drömt att få, om vi hamnat i en sådan situation själva. Vi döpte henne till Maya ,våran lilla Piraya, som var mycket bitsk att börja med. Vi öste på henne både kärlek och omvårdnad av alla de slag och med tiden förvandlades vår lilla Maya Piraya till en fin god hund, precis som hon säkert var menad att bli från första början. Hon är en intelligent överlevare, som äger ett stort hjärta. I denna historia kom det sedan med i bilden en liten flicka på bara fyra år som också blivit övergiven, av sin mor. Flickan bor tillsammans med sin mormor,men sorgen i hennes hjärta är inte helt läkt ännu. Hennes dröm var att få en egen hund, men mormor hade inte råd att köpa en. Vägarna korsades av de två, i ett liv som vi ibland tror vara gjort av bara slumpaktiga händelser. Vi ville omplacera denna lilla valp i ett bra hem och den lilla flickan ville ha en hund. Mormodern är en fantastisk människa med ett stort hjärta och stor kärlek till både djur och barn. Lilla Maya fick träffa mormodern och hennes lilla barnbarn i deras hem och käleken mellan dem tre var ömsesidig och omedelbar. Maya fick komma till ett hus på landet, ett hus att vakta och ett barn att ösa sin kärlek på. Det går bättre än vi någonsin hade kunnat ana för både hunden och hennes nya familj. Mormoderns ögon strålar så fort hon nämnder hundens namn och vi vet att barnbarnets lycka också är gjord då hennes dröm om en egen hund blev sann.
Vi drömmer och vi finner oftast, om vi orkar tro på att det goda finns, bara vi orkar vänta se möjligheterna. Den största rikedomen finns dock alltid inom oss i det vi kallar vår själ, som vi kan låta ta emot allt ljus som strömmar emot oss på vår väg. Det är kanske inte stort, mäktigt och omvälvande utan små kärleksljus i form av smekning av en vänlig hand eller kanske ett mjukt slick av en hund. Vi kan ge vårt inre vår egen kärlek och omvårdnad i form av vackra upplevelser, skön musik eller kanske som varma bad. Naturen i sig är som en enda varm famn, som vi kan krypa in i när som helst vi vill. Jag kan med mitt inre öga se hur det lilla övergivna barnet och hunden famnar om varann i sin lilla, nyuppfunna värld av kärlek och tröst. Bilden i mitt inre av de två får även mitt hjärta svälla lite extra av känslan av kärlek och ömhet för att jag har fått vara med om att medverka i att förverkliga två små verelsernas drömmar om gemenskap och kälek.
MayaPiraya

Finns det änglar?

I djupet i mitt hjärta finns det en sorg,som varat där ett år, en smärta och besvikelse på grund av alla svikna löften och lögner du gav mig som gåva för min kärlek. Jag undrar om alla är så fulla av svikna löften eller om det finns även änglar på vår väg.
Jag vill se det ljusa, det vackra och vara tillitsfull, men ibland tvekar jag då jag möter mörkrets furste. Det är så svårt att veta vem det är då mörkets furstar kan beklä sig i änglakläder, de ler, och sprider ljus, fast inte själens ljus, utan eldens ljus som är snarlikt det ljuset änglarna sprider. Skillnaden är att det ljuset lämnar brännmärken om man kommer för nära. Jag är uppvuxen med mörkrets furste i min närhet,men även med en ängel. Min mormor var en godheten självt, som kunde ge bort det sista hon hade till sin närmaste som var behövande. Hennes minne bär jag med mig som ett ljus som bär mig över alla hinder. Mörkrets furste var min far, som fortfarande kan dra mig ner i sitt mörka hål i underjorden. Det är nog det som gör att jag kan älska mörkret utan att vara rädd, falla för ropet från mörkrets furstar och fortfarande tro att jag kan ändra det som ingen kan ändra,inte ens änglarna.
Det är kanske mitt svåraste dilemma att jag känner till båda sidorna så väl, är bekant även med det onda. Min själ är van att tampas med båda och samtidigt som jag kan älska de båda delarna. Jag önskar ibland att jag lärt mig att sky elden på ett sätt som gjorde mig mera vaksam och lärt mig att sätta en gräns, hit men inte längre, innan elden bränner mig. Smärtans lockelse är nog lite för stor hos mig, men jag känner tydligen inte till annat, det är det sätt jag lärt mig att livet är. Jag älskar vågorna rörelse,det djupa och det höga, det bekriver nog för mig hur livet är. Jag gungar på livets våg högt upp och sedan ner, mer än många andra. Jag är en öppen dörr även för det mörka som gärna slingrar sig dit, där den ser ett ljus och kan värma sig en stund. Mörkrets furstar är oroliga själar,som aldrig kan stanna still, mer än den stunden då de drar energi för att orka gå till nästa ljus. De ger inget, de bara tar under falska löften om livets gåvor och kärlek, som de inget vet om, annat än i teorin.
Inom mig bor det numera en ljus och glad själ, som älskar livet, men så har det inte alltid varit. Det fanns en tid då mörkret hade greppet om min själ. Jag satt i det i det svarta rummet för mig själv. Jag såg ljuset, men visste inte vägen ut. Det kom en ängel på min väg och han tog min hand i ett varmt grepp och ledde mig ut. Det gick inte fort, för jag var så rädd, men han gav aldrig upp hoppet om min själ. Denna ängel såg att jag inte var mörkrets furste, så som jag trodde, utan en ljus och varm själ som lärt sig tro att mörkret var den enda ställe där jag kunde bo. Han hade många änglar till sin hjälp och alla de fina gav mig kraft att orka hela vägen till ljusets land.
I dag lever jag i ljusets land både inom mig och på riktigt, i ett land där värmen är en självklar sak varje dag. I Sverige däremot råder det just nu en kall tid med mycket mörker,men ljuset börjar visa sin lyster då och då. Vägen dit är lång ännu ,men hoppet finns att Kung Bore snart skall släppa greppet. Våga lita på ljusets kraft i mörkret och glöm aldrig ljuset inom dig. Änglar finns överallt i alla former, i solens strålar, i mänskliga former och på riktigt, jag vill i alla fall tro så.

Djurens rätt

I den här staden, i det här landet, har djuren inte många rättigheter, om man ser på det man ser ute på gatorna och även i landsbygden. Katter, hundar och även hästar vandrar i sin ensamhet utan ägare. Alla dessa djur har säkerligen en gång haft en ägare, för annars skulle de inte vara så vilsna. Då hade de lärt sig att överleva på helt annat sätt och anpassat sig i livet i det vilda.
I Brasilien härjar många tropiska sjukdomar, så många av dessa djur som blivit utkastade lider av sjukdomar och de lider av okunskapen i hur de ska hitta mat, hitta skydd, hitta en flock, om de nu är flockdjur så dom hundar och även hästar är. Katterna klarar sig bättre i sin ensamhet, fast om de inte lärt sig att jaga så är de ändå illa ute. Många av dessa utkastade djur går under av svält, sjukdomar, blir påkörda och dör av ensamhet.
Jag undrar hur en djuraktivist tänker om djurens rätt, då de öppnar burarna på en minkfarm och släpper ut djuren i friheten, i en frihet de inget vet om. Djuren springer panikslagna ut och irrar runt i skog och mark, som de aldrig sett. De har aldrig jagat i sitt liv och de har aldrig behövt söka skydd for regn och kyla, och de har aldrig lärt sig hitta mat. Det är kanske samma känsla för dem som det skulle vara för mig om jag släpptes fri på en måne eller det skulle räcka med att släppa av mig på ett fjäll lång borta från civilisationen, utan mer än de kläder jag hade på mig just då.
Jag har sett deprimerade djur ute i det fria, skygga och smutsiga, avmagrade och sjuka. Jag har sett påkörda hundar som ligger efter vägen med tarmarna utspridda. Jag har sett bilder på små valpar i en kartong som delvist har blivit uppätna av andra djur. Jag har sett katter med små kattungar i ruiner av gamla hus. Mitt hjärta gråter över den ondska vi männsikor skapar, utan att vi ens alltid förstår vad vi ställer till med.
Minkarna springer i skogen och dödar, dödar och dödar, men de äter inte då de inte vet att det är mat, de bara dödar av instinkt. Skogen blir deras död men även många av det naturliga djurbeståndens död pga att minkarna nu är så kallat fria. Hur tänker en djuraktivist? De tänker inte på djuren i alla fall, utan på en ideologi, som är tom av tankar på djurens rätt.
Hur tänker en brasilianare, som bara kastar ut sina husdjur då de blivit trötta på att leka djurägare? De tänker inte på djuren i alla fall, de tänker kanske inte alls.
OKUNSKAP är kanske ordet, okunskap om djur.
Det finns undantag även i det här landet, när det gäller samspel med naturen och speciellt med djuren och dessutom så ovanliga djur som delfiner, djur som lever i vatten. Det är inte allt för länge sedan jag fick ynnesten att besöka en del av landet där man kunde se delfiner i sin naturliga miljö i havet. Dessa underbara djur fick mig att hamna i ett magisk tillstånd då jag tittade på dem. Jag glömde både bort tid och rum medan jag tittade på deras liv i vattnet. Jag vaknade till då jag såg några män i vattnet bland delfinerna och de hade nät som de kastade ut, mot delfinerna. Kylan spred sig i kroppen på mig då jag trodde att de ville skada eller till och med döda delfinerna. Jag fick sedan en berättelse översatt till mig om dessa fiskare och delfinerna i havet. Dessa lokala fiskare har ett samarbete med delfinerna och känner igen varje delfin, som de har till och med gett namn till.  Delfinerna jagar fisken in i deras nät och som tack ger fiskarna fisk till delfinerna. Deras samarbete ger båda mat och delfinerna får mera mat på det sättet än de skulle lyckas fånga själva, utan nät. Alla i fiskebyn är rädda om delfinerna och delfinerna verkar ha samma fina relation till sina mänskliga vänner. Detta är beviset för mig att om människan vill och har kunskaper om djuren de lever med, kan relationen bli en rikedom i stället för utnyttjande på felaktigt sätt. Delfinerna stannar kring fisksbyn av fri vilja och lever tillsammans med människan i harmoni.
Jag lever tillsammans med tre hundar och två katter. Jag ger dem mat, stimulans, skydd och kärlek och djuren ger mig kärlek och vördnad. Min katt fångar fåglar och kommer med dem till mig, oftats levande för han vill ge sitt strå i stacken, tror jag. Hundarna ser mig som en del av flocken och bildar en skyddsring runt om mig när vi går ute. Vi har skapat en relation där jag är ledare, men en god ledare som skulle aldrig överge dem, inte ens den dagen de blir sjuka och gamla. Tar jag ansvar för ett djur så är det ansvaret taget för hela djurens liv. Det är något alla borde tänka på innan de tar ansvar för ett djur, att det är minst 10 är framåt eller ännu längre det ansvaret består. Det är inte bara att kasta ut ett djur om man ledsnar, man bör vara säker på att man INTE ledsnar innan och man bör har kunskap om djuret innan man tar det anvaret på sig. En liten gullig valp bits, den gnager sönder kanske dina bästa skor, den kissar pch bajsar på golvet innan du hunnit träna den rumsren. Den drar i kopplet och skäller om du inte lär den annat. En lite söt kattunge rivs och klättrar upp på gardiner och rör om hela ditt hem i sin lek, innan den lärt sig annat. En liten söt valp och kattunge blir gamla en dag och behöver mera tid än du någonsin kan ana. Det är saker, bara en liten del av sakerna, du bör vara medveten om innan du ger dig i kast med att ha ett husdjur.
Jag är en slags djuraktivist men utan fanatism. Jag tror på en långsam attitydförändring och utbildning till den unga generationen så att det skall bli en stadigvarande vördnad för djurens rätt. Jag tror inte på att man når så långt med att släppa ut minkar på minkfarmer, men jag skall för första gången i mitt liv delta i en demostration mot vanvård av djur i denna stad. Jag tror på opinionsbildning och väckning genom debatt samt diskussioner. Denna demostration skall vara en fredlig demostration utan djur med i tåget, men för djurens rätt att leva ett bra liv i den form vi människor nu har skapat dem till, våra husdjur.
delfiner

Slutet och en ny början…

Allting tar slut en dag och just nu tar det gamla året sina sista suck. Jag personligen tänker inte så mycket bakåt utan konstaterar att snart är det här året slut. Jag kan däremot se hur min gamla hund tacklar av mer och mer. Han är 16 år och 5 månader. Pälsen som en gång var så vacker har tappat sin glans och hans gång har blivit långsam. Han sover allt mer och orken att följa med ut är mininal.
Hans liv har varit spännande fullt av många äventyr och flytt. Han började sitt liv hos en barnfamilj som inte efter tre års tid kunde behålla honom kvar utan omplacerade honom hos min dotter, som hade valt ut honom bland annonser på omplacering av hundar. Denna lilla tax hade tur som fick komma till min dotter, som älskade honom och uppfostrade honom att bli en riktigt hund som fick vandra i skog och mark. Hans liv innan dess hade varit att sitta i band på gården eller åka barnvagn då det var dax att göra längre äventyr. Då han kom till min dotter visste han knappt vad gå på sina egna ben var. Taxar är envisa och gör som de själva vill om man inte ställer krav på dem. Xerxes som denna hund heter lärde sig att använda sig av sina naturliga talanger som spåra i skogen efter skadade djur och leka med barn. Han skällde på varje barn och ville bita dem innan han kom till min dotter, men mycket tålamod och med hjälp av många snälla barn upptäckte han till slut hur roligt det var att leka med dessa underliga varelser. Xerxes lärde sig även att resa kors och tvärs över landet Sverige. Han blev en riktig ävertyrare i den bemärkelsen och han älskade allt som rörde sig,bilar, bussar, tåg, flygplan och även båtar. När någon plockade fram resväskorna parkerade han sig brevid dem för han ville absolut inte missa chansen att få resa. Xerxes var lugn och nöjd på alla sina resor och han sov nog bäst just i en bil eller vilket som helst transportmedel som rörde sig framåt. Hundar gillar kanske inte alltid burar, men det gör Xerxes. Burar är det bästa han vet att sova i, speciellt då han var yngre och även i dag på ålders höst om buren är nog så stor så hans stela kropp får plats i den.
Xerxes var en van besökare hos mig och mina två hundar, så den dagen min dotter skulle flytta till Braslien var en sjalvklar sak för honom att bosätta sig hos mig. Nu fick han ett liv i en flock med en till tax och en flatcoated retriever. Han fick det gott med två tikar som löpte med jämna mellan rum. OJ vilket liv det var då. Xerxes var en viril hund som var alltid villig att para sig med tikarna .Jag ville dock inte ha valpar och det var en ständig kamp att hålla honom ifrån tikarna under löpningsperioderna.Vi fick många underbara år tillsammans tills mina gamla hundar for vidare till hundhimlen. Xerxes var också nära att dö vid åtta års åldern då han fick ett svårt diskbråck i ryggen. Hans bakben förlamades helt och vetrinären dömde ut hans chanser, men varken jag eller Xerxes gav upp livet. Han låg förlamad tre månader medan jag tappade hans kiss och lärde honom att gå igen när ryggen läkte sakta. Xerxes var en kämpe själv och ni skulle ha sett honom ute i snön då han sprang med frambena och baken bara slängde sig efter i farten. Xerxes brydde sig inte om dessa förlamade ben utan de fick hänga med så gott det gick. Jag fick många anklagande blickar och kommentarer av folk omkring mig, men jag brydde mig inte då jag såg Xerxes livsvilja. Jag tränade Xerxes att stå och sedan långsamt att gå igen, steg för steg och han samarbetade på en fanstastiskt sätt. Varma duschar var det bästa han visste efter våra träningspass. Den dagen han inte ville duscha varmt längre var han nästan frisk och kunde gå själv igen utan någon som helst hjälp. Vilken kämpe denna hund har varit. Jag har fibromylgi själv och lider av svåra smärtor och denna modiga hund har lärt mig mycket under årens lopp om livsvilja och tålamod. Han och jag har värmt varann och gett varann närhet och ömhet då vi haft det svårt.
Min sjukdom fick mig till slut göra ett svårt beslut att flytta till min dotter i Brasilien, då jag alltid mått bättre när jag varit på besök där. Värmen gör mig mjukare och värken lindras lite. Jag hade vid det laget även hunnit skaffa en kattunge och de var för mig självklart att både Xerxes och katten Mjau skulle med. Xerxes var vid det laget redan 13 år gammal, men pigg för sin ålder. Det var tufft att ordna alla papper och vaccinationer för mina djur inför resan. Det var tufft att sälja allt jag ägde och hade, men min dotter kom hela vägen från Braslien för att hjälpa mig. Xerxes och katten Mjau klarade resan mycket bättre än jag. De var lugna och friska hela resan. Jag däremot kräktes resan över Atlanten pga av smärtan i min kropp. Vi kom fram och nu var äntligen den gamla hunden Xerxes hemma hos sin gamla matte, min dotter, igen. Jag har nog aldrig sett en lyckligare hund. Han mindes min dotter så väl
och sedan den dagen var det min dotter som var hans ledare igen. Jag är så lycklig att se gamla Xerxes få sin sista tid här i värmen hos min dotter. Han tacklar av varje dag som går,det kan bara handla om ett par veckor eller ett par månader då hans tid tar slut, men han har haft ett bra och rikt liv. Jag kommer att sörja honom djupt då han lämnar oss, men samtidigt vet jag att han kommer att dö lycklig.
Vi har en ny början här hemma hos också nu, en liten hittevalp på fyra månader. Vi hittade denna hundvalp framför våran bil mitt i en hårdtrafikerad trafikled. Det gällde vara en sekund att vi hade kört på henne, men dottern hann bromsa i tid. Valpen var övergiven, utkastad till döden av någon som inte ville ha henne. Hon var uttorkad och utmattad, men vid liv. Hon har återhämtat sig väl och väntar på att bli adopterad av någon fin familj som verkligen vill ta sin an henne. Nu är det det hennes tur att börja livets äventyr och vi hjälper henna att hitta rätt ägare då vi inte kan ta oss an henne själva då Xerxes behöver få sluta sitt liv i lugn och ro. Det gamla tar slut och det nya tar vid….det är det livets gång .
Xerxes

Minnen skall man vårda ömt

Vi har kanske alla minnen från tidiga jular då vi fortfarande trodde på tomten, som en snäll farbror i röda kläder och vitt, långt skägg. Tomten som jag trodde på, när jag var liten, hade dock inte röda kläder och jag uppfattade inte honom som speciellt snäll heller, utan var mest rädd för mannen, som klampade in hos min moster med en käpp i handen och med brunaktiga kläder på sig.

 

Han talade högt då han berättade om sin helikopter, som han hade landat med på isen på sjön i närheten av min mosters hem. Han var en modern tomte, fast detta skedde på nittonhundrafemtiotalet. Han hade visst, enligt sin egen  utsago också bannat min kusin på vägen till oss, för att han inte ville komma in då tomten kom. Kusinen var min älsklingskusin, som jag såg upp till, fast han var minst tio år äldre än jag. Tomten var alltså inte alls snäll i mina ögon. Jag kröp under vardagsrumsbordet och stannade där, och inga maningar eller julklappar fick mig att komma fram. Tomten delade julklappar till mina två bröder, kusiner, mamma, mostrar och morbröder, men jag ville ingen klapp ha. Jag tittade bara på tomtens käpp, som han påstod sig ha att stödja sig med då han var så gammal. Fast jag var så liten kunde jag lista ut att tomten inte alls var så gammal som han påstod sig vara, så han ljög helt klart om käppens betydelse. I dag vet jag att tomten i själva verket var min älskade kusin, men rädslan för tomten minns jag ändå inom mig än. Jag minns inte julklapparna alls, konstigt nog, utan bara rädslan. Jag fick säkert mina julklappar efteråt då tomten hade gått, men de lämnade inga minnen i mig. Det är kanske så att känslominnen är viktigare hos oss alla än sakminnen.

 

De kom flera jular och nya tomtar varje år. Jag minns inte alla tomtar som kom och det betyder nog att de inte lämnat så värst starka intyck hos mig känslomässigt.

 

Tomten som jag minns sedan som en riktigt snäll tomte med pälsförsedda kläder, var min egen bror. Det var en glad jul då vi barn planerade julen och tomtens ankomst tillsammans. Mina bröder och jag gick alltid till skogen tillsammans och högg ner en gran bland snön. Jag var ett sladdbarn och således mycket yngre än mina bröder men de tog mig alltid med sig. Jag minns skogen alltid full med snö vid juletid, fast det kanske inte alltid var så. Jag kan fortfarande känna den mjuka snön på mina ben upp till knäna minst. Doften av en nyhuggen gran sitter också i mina doftminnen som ett minne av varm god jul. Det var inte enkelt att få granen stå upp med enbart brädor, men mina bröder lyckades alltid med det. Det slog ihop brädorna i kors på varann och sedan stod granen upp, mer än så minns jag inte om hur de egentligen gjorde. Vi hade allra roligast åt tomten som ingen av oss egentligen trodde på längre, men tomte det skulle vi ha. Min yngre bror älskade att spela tomte, så det blev han som fick ha den rollen. Vi hittade mammas gamla päls och en tomtemössa, som vi klädde på honom tillsammans. Vi kiknade av skratt, som jag minns, medan vi höll på att hjälpa honom med kläderna. Han fick stanna kvar i ytterhallen när vi andra gick in för att vänta på tomten. Jag trodde inte på tomten, men han blev i alla fall en tomte mina ögon då han klev in i vardagsrummet med sin tomtesäck, full av enkla julklappar. Julestämningen trollade åt mig en tomte, som blev nästan riktig, fast jag visste att det var min bror. Han var den snällaste tomten som jag minns från mina jular som barn. Han gav mig ett dockhus som julkapp, ett dockhus som mina bröder hade tillverkat tillsammans av kartong, med belysning och fullt av dockhusmöbler. Känslan av den julen sitter kvar som ett härligt julminne inom mig och saken, dockhuset, var också full av känsla då den var tillverkad av mina bröder av kärlek och välvilja mot mig.

 

Syjunta är en sida med enkla och roliga tips till att göra handarbeten och kanske även gåvor till andra, saker som bär med sig minnen av den som tillverkat dem. Jag personligen tror att en julklapp tillverkad av dig med kärlek, lämnar större känslominne hos den du ger den till än den stora dyra julklappen, som köpts för köpandets skull. Jag önskar er alla en riktigt god jul full av varma, goa känslominnen.

 

julgran

Sommarvärme

Solen blir allt varmare för var dag som går nu och den får oss människor att klä av oss allt mer. Ibland känns det som man skulle helst vilja springa naken. Våra kroppar är olika och kläder av varierande slag passar mer eller mindre bra på oss beroenden just på våra kroppars utseende och format. Jag blev full i skratt häromdagen då jag såg en man i kortbyxor på gatan framför mig.

 

 

Det var inget fel på hans kläder, men hans ben, som stack fram mellan byxbenen och skorna, fick mig att reagera. Jag fick i min fantasi en bild av en apa med kortbyxor då hans korta ben var beklädda av tjockt, svart hår. Hans skor var nätta och sommarfina, men de lyfte ytterligare fram hans hårighet, som såg ut att välla ut över de nästan feminina, söta skorna. Alla ben kommer fram mer under sommarmånaderna och det är inte bara lurviga ben utan av alla former – spinkiga, krokiga, långa, korta och det beror mycket på klädseln hur de sedan utmärker sig i folkvimlet.

 

Vi är inte medvetna om de effekter vi kan skapa hos våra medmänniskors fantasi med våra sommarkläder som vi använder för att svalka oss så gott vi kan. Jag kan tänka mig hur jag själv ser ut då jag går i min strandklänning som knappt når över rumpan, men jag bryr mig inte, bara jag slipper bli allt för upphettad. Så tänkte säkert också den kvinnan som jag såg på stranden i stringbikini förra sommaren. Kvinnan var en tungviktare och hade många valkar, så hon blev säkert varm även utan kläder. Jag har personligen ingen motvilja mot en kraftig kroppsbyggnad, men den kan förstärkas och nästan förlöjligas med fel sorts kläder. Denna kvinna hade alltså valt att bära stringbikini, som försvann helt in i hennes kropp. Jag reagerade på hennes åsyn på grund av att hon såg ut att vara totalt naken och när jag efter närmare granskning upptäckte dessa minimala klädesplagg till slut, så bildade min omöjliga fantasi en bild av en valross i bikini. Varför det blir just bilder av djur i min fantasi, beror säkert på alla skämtteckningar vi skrattar åt.

 

Sommarvärmen kommer med många olika effekter även i detta land. Alla de vackra båtarna jag sett gunga i tystnad på havets vågor under vintern, förvandlas under sommaren och speciellt under turistsäsongen till flytande discotek. Båtarna fraktar turisterna runt vår vackra ö, för att alla skall få uppleva den vackra naturen som vi har här. I min värld går enbart naturens egna ljud ihop med det som ögat skådar, för att kunna njuta av det sköna till fullo. I turistens värld går dessa naturturer på båtar ihop med vin och och skrålande sång, samt discomusik. Jag kan inte tänka mig att ett enda djur stannar kvar i närområdet då dessa båtar kommer, inte ens fiskarna under vattnet. Jag personligen får anfall av flyktbeteende bara jag ser en sådan båt att närma sig stranden där jag är just då. Man kan då ställa sig en fråga, att varför man skall göra allt detta på en båt och åka runt i naturens sköte då man ändå inte får en naturupplevelse. Ja, jag tror att det det handlar om att bli solbränd under bedövat tillstånd, då man inte känner att solen bränner huden förrän kanske nästa dag, men då är man förmodligen ändå bakfull så då gör det samma, man tar all smärta i ett slag och kan senare berätta om den underbara båtturen och visa bilder på vinflaskor och sjungande människor på båten med havet som bakgrund.

 

Sommarvärmen lockar oss och alla turisterna till stränderna där vi alla sedan vandrar i nästan naket tillstånd. Det är intressant att studera andras kroppar för vi kan verkligen vara olika i längd och kroppsbyggnad och även i hudfärg. Jag och min dotter lyser mitt alla brasilianare som vita fläckar, hur bruna än vi upplever oss själva. Det kan kännas lite besvärande ibland att bli så sedda på grund av vi är vita, det är inte direkt vad vi är vana vid från Sverige att bli uttittade på grund av vår hudfärg. Det är flera där på stranden som inte kännt sig bekväma med den kropp de har och det är rätt lätt i det här landet att åtgärda det, då plastkirurgerna har sina kliniker lite här och var. Vi roar oss ibland att titta efter vilka dessa personer kan vara, för att distrahera oss att vi blir uttittade. Det går att finna många stora tuttar och många stora rumpor, eller jag kanske borde skrivit förstorade tuttar och rumpor. Det var en gång vi fick se en ung dam, som hade förstorat båda delarna, vilket inte är så vanligt ens i Brasilien. Denna dam fick mig att tänka på uppblåsbara Barbara, ty hon såg ut som någon hade blåst upp henne både där bak och framme, som en lite fel dimensionerad ballong. Mina tankar gick mest till det praktiska som att om hon kan sitta normalt och om hon kan ligga på mage, eller hon kanske inte kan sova varken på mage eller rygg för de utputande delarna hon fått inopererad under huden. Tänk så mycket vi är villiga att offra för att se bra ut eller tro oss se bra ut. Jag har i för sig inget emot plastikirurgi, men skulle vilja att kirugerna tog större ansvar i rådgivningen på vad som är lämpligt både av praktiska och utseendemässiga skäl.

 

Jag älskar sommaren och sommarvärmen och även alla de fenomen som uppstår i samband med värmen, trots att vissa av dessa fenomen får mig att både skratta och rycka tillbaka i synen av dem.

 

Tropikstrand

Valens kval

Det är vår i Brasilien och mina promenader vid strandkanten av havet är fulla av vår upplevelser. Fåglana dansar för varandra för att sålla ut den bästa partnern inför kommande anskaffning av en ny familj denna sommar. Träden som tappat sina blad under vintern skjuter nya, skira skott och löv. Solen blir varmare för var dag som går och vindarna ljummare.
Strandpromenaden fylls av motionerande människor i alla åldrar. Brasilianare är duktiga på att röra på sig även under vintertid, men nu känns det som att alla är ute. Det är roligt att studera folk hur de klär sig, hur de rör sig och hur vi alla ser ut. Mina steg går oftast till min palm vid strandkanten där jag sitter och mediterar stillsamt medan jag ser ut över havet och följer vågornas rörelse. Vattnet har så många olika färgnyanser och rörelsemönster och i solens sken blir vattnet som en enda glittrande ocean. 
I dag kände jag mig lite sorgsen. Ibland finns det en saknad inom mig som jag inte jag uppfylla så som jag skulle vilja. Jag låter mig vara i känslan och söker samtidigt orsaken till det varför denna längtan finns hos mig just nu, just i dag. Är det kanske fåglarnas dans som väcker en saknad efter en livskamrat, en passion eller bara en enda stunds kort lycka? Paren går i Brasilien alltid hand i hand. Det är nästan rörande se att även äldre par håller varann i handen när de går ute. Jag har ingen hand att hålla i, inte just nu, inte här. Jag valde att lämna mitt liv i Sverige genom att flytta hit till värmen då min hälsa blir bättre i detta varma klimat. Jag känner ibland vemod och längtan hem, fast jag vet att jag skulle inte skulle ha bra kvalite i mitt liv i kalla Norden. 

Mina tankar avbryts där av en syn som gör mig illa berörd. Det ligger en svart sopsäck vid strandkanten med en stor, brun hund liggande brevid den. Jag ser inte vad det är i sopsäcken på en gång, men jag anar att det är något som gör denna bruna hund mycket ledsen. Det går inte att ta miste på sorgen i de ögonen som han riktar mot mig. Hela hundens hållning visar sorg. Jag går försiktigt närmare. Mitt fokus ligger inte på sopsäcken ännu, utan den ligger på strandkanten nedanför hunden. Jag får för mig att det kanske är något som ligger där nere. Vad närmare jag kommer desto mera drar sopsäcken till sig min blick. Den svarta sopsäcken innehåller ett lik, en kropp av en död hund. Hur den kommit dit vet jag inte för den fanns inte där då jag passerade stället nyss. 

 

Jag vågar inte gå allt för nära för den bruna, stora, sorgsna hunden som vaktar sin döda vän. Han gör inte många gester, men som hundägare vet man och känner till en hunds beteende. Chocken sköljer över mig och jag sätter mig en bit från detta makabra par. Mina egna sorgsna tankar nyss och denna syn får mina tårar att rinna hejdlöst ner på mina kinder. Det är många som stannar mitt i sin promenad och känner säkert samma som mig. Jag förstår inte orden, men jag förstår kroppspråket hos de andra. Min önskan just denna stund är att kunna prata, kunna göra något, men jag blir sittande kvar med mina tårar. Jag har mina egna hundar med mig och jag har alltid vatten med mig till dem då det är så varmt ute. Det enda jag gör i denna situation är att tafatt erbjuda vatten till den sorgsna hunden som ligger apatiskt kvar hos sin vän. Han lyfter blicken mot mig, och dessa ögon får mig att gråta ännu mera. Jag borde ha förstått att han inte ville ha varken den ena eller det andra just nu. Några ringer med sina mobiler och jag önskar att de ringer till någon som kan komma och hjälpa den bruna hunden och ta hand om den döda hunden. 

Jag ger mig iväg hemåt efter en lång stund, då jag inte anser mig kunna göra något. Det är svårt att lämna den ensamma hunden, Jag vill ju trösta och ta hand hand om den. Valet i denna situation är att jag måste ta hand om mina hundar och om mig själv och lämna det jag såg. Valet var svårt, men jag insåg min oförmåga att hjälpa just nu.

 

Min tankar går tillbaka till mina egna val, att avstå en hel del i mitt liv genom flytten. Glädjen kom tillbaka inom mig denna stund fast situationen var så bisarr. Jag insåg plötsligt i denna stund mina vinster som jag gjort genom min flytt. Jag är inte ensam här. Jag har min dotter, dotterdotter, min svärson och alla fyra djur här. Jag är älskad för min egen skull, här och nu. Jag har kanske inte en mans hand att hålla i, men jag får ofta en liten barnahand i min hand och ett par älskade bruna ögon som ser på mig, hennes mormor. Vi gör ofta val och känner vemod kanske i det vi väljer bort, men så är livet i hela sin härlighet och sorgsenhet.
palm

Mobbarflock

Jag har nyligen för första gången i mitt liv blivit utsatt för något som jag upplevde som mobbning. Egentligen kan jag skatta mig lycklig då det hände nu först när jag är snart sextio år. Det finns många som som får uppleva detta otäcka fenomen som barn redan och det är inte alltid bara barn som mobbar barn utan det kan även vara vuxna som mobbar barn. Det förekommer mobbning av olika slag överallt där det finns människor.

Jag har inte gjort några studier varför det förekommer,men har mina egna teorier kring det. Det förekommer ju även i djurens värld. Jag minns en gång när jag bevittnade hur skator mobbade en artfrände. En flock skator jagade en ensam fågel och hackade dem med sina näbbar så fort de kom åt. Till slut orkade inte den stackaren mera utan den landade på marken flåsande. Den hjälpte dock inte utan den jagande flocken landade brevid stackaren och fortsatte sitt hackande. Jag kunde inte titta på detta utan att ingripa. Jag sprang dit och skrämde bort alla utom den som låg på marken. Fågeln var blodig, men den andades ännu. Fågeln var troligen utom all räddning redan då, men jag ville försöka hjälpa den. Jag tog den i en kartong och tog den in i vårt garage. Ingeting hjälpte dock utan fågeln dog kort därefter. Situationen var i mina ögon bisarr för fågeln var en ungfågel och såg ut att ha varit frisk innan attacken. Det var så sorgligt att se en vacker fågel gå under bara för att de andra inte tålde den av någon orsak.

 

Det kanske är annorlunda djurvärlden när det gäller utstötning av en individ, jag vet inte, men denna attack liknade det man ser i människorvärlden också. Det är ofta en ensam invid som blir utsatt av en grupp människor. Det är kanske bara en som börjar, men sedan ansluter sig flera individer i detta hackande. Personen i fråga är inte annorlunda än de andra, men det kan förekomma någon sak som skiljer just den personen ur mängden. Det kan handla om vad som helst, men ofta förknippar jag personligen det med att det är något som väcker avundsjuka eller motsatta, någon slags avsky eller personen uppfattas som mindervärdig. Jag personligen tror ändå mest på någon slags avundsjuka hos de personer som mobbar. Kom inte här och tro att du är något speciellt. De känner sig mindre värda brevid den personen och vill därmed markera detta, sänka ner den som verkar bara bättre än de själva på något sätt.

 

Det kan också handla om att vilja bli uppmärksammad av just denna person och om inte detta sker så börjar hackandet. Varför mobbare mobbar kan ju bero på ett inlärt beteende i en tidig barndom, då mobbaren alltid själv varit mobbad eller inte blivit sedd som barn och funnit ett sätt att hantera detta genom att hacka andra för att få den uppmärksamheten som man behöver för sin egen överlevnad. Jag undrar dock mest varför andra, som kanske inte i vanliga fall skulle mobba andra, faller in i gruppen av mobbare. Det kan naturligtvis handla om rädsla att bli mobbad själv men jag tror mest på att de är så kallade osäkra invivider som faller under grupptrycket att tycka som andra. En individs sanning blir plötsligt en grupps sanning.

 

Mobbnings offret kan härda ut, försvinna, eller till och med dö bort på grund av mobbningen. Mobbningsoffer som stannat kvar och härdat ut utan hjälp kan få psykiska skador för resten av sitt liv, även med rätt kraftiga symptom som posttraumatisk stresssyndrom. Mobbningsoffret kan ha tur genom att få omkring sig en grupp starka människor som stöttar och hjälper denna ur mobbningssituationen.

 

De som mobbar förstår sällan vad de orsakar. De går på tills de vinner, eller tror sig vinna, eller tills de själva måste försvinna ur arenan de själva byggt upp. Egentligen är det mobbare som skulle behöva hjälp med att komma ut ur detta konstiga beteende, men det är inte ofta som just detta sker. Mobbare förblir tyvärr mobbare ofta hela sitt liv i en eller annan form. Jag undrar i min stilla sinne hur det gick med denna flock av fåglar som mobbade en ensam individ. De märkte nog inte ens att en försvann för alltid.. De kanske skingrades för gott när de var klara och levde sina liv i ovetskap om att en hade förlorat ett liv av en orsak som ingen visste något om.

En ovanlig dag

Vi bor i ett hus på tio våningar, mitt i stan. Husen i den här staden har ofta en etagevåning högst upp med stor öppen uteplats där det finns planteringar och swimmingpool. Så skulle jag vilja bo, om jag inte hade katter. Trots ryktena är katter inte, som många tror, stora balanskonstnärer som aldrig faller ner. Katter kan dock ha många liv och med lite tur kan de överleva även ett fall från tionde våningen.
Häromdagen när jag stod och diskade hände det något högst ovanligt. Jag hörde plösligt ett väldigt skrik ute. Ljudet var hjärtskärande och fullt av smärta. Jag trodde att det var någon av våra katter som skrek på hjälp av någon anledning. Det var akut att hitta ägaren till detta ljud. Jag såg i mina inre bilder våra katter i nöd, fast jag visste att de kan inte kunde ha ramla ut då vi har nät för alla fönster. Efter en stunds irrande från fönster till fönster kunde jag fokusera min blick på en vit katt nere på marken. Den skrek och grät, stackars liten. Det kom folk och tittade på den även på marken, men ingen förstod varför den skrek och ingen vågade heller ta i katten. Efter många men och tumult hit och dit hörde vi en röst uppifrån i vårt hus. Katten var deras och den hade ramlat tio våningar ner. Det visade sig sedan att katten hade klarat sig från denna flygtur med enbart en stukad tass och bruten käke. Vilken chock för den stackars katten att flyga utan vingar så långt, och vilken chock för ägarna till denna katt och för oss alla, att det kan regna katter från himlen.
Denna tionde våning på vårt hus blev inom två dagar mycket känt för alla som bor i området, för det kan tydligen trilla ner lite allt möjligt om man inte ar vaksam på det man har ute på sin stora, fina, öppna uteplats på taket. Dagen efter kattregnet var det lite stormbyar i våran stad. Det var inga ovanligt stora eller märkvärdiga på något vis. Jag satt och lekte med mitt barnbarn när vi plötsligt hörde en bomb detonera. Det var vad vi trodde i alla fall. Det var ju inte så länge sedan det hade hänt i Norge att en bomb hade detonerat mitt i Oslo och då är man inne i de tankebanorna rätt fort, att inte nu igen. Vi satt en stund paralyserade och förvirrade av detta kraftiga ljud tills vi upptäckte att även att elektriciten var borta. Vår statsdel hade blivit mörklagd mitt på ljusa dagen. Detta kraftiga, plötsliga ljud som inte hör vardagen till får en att reagera så underligt. Jag kröp först på alla fyra på golvnivå och alla andra rusade hit och dit för att lokaliser vad som hänt. Vi såg till slut en man nere på gatan som tog reda på en tvättställning och en massa tvätt mitt bland trafiken, där ingen vanligtvis hänger tvätt på tork. Det var en näst intill surrealistisk syn. Vi visste inte vad som hänt, vi såg bara mannen med tvätten och en massa folk som tittade och pekade uppåt på vårt hus. Vi kunde inte dammsuga, använda datorer, tvätta, använda kylen, micron osv på hela dagen och orsaken fanns där uppe någonstans i vårt hus. Vi kunde inte inte ens använda hissar så vi fick trampa upp och ner fyra trappor med våra hundar denna dag. Jag fick ont av detta, som fibromyalgiger tål man inte ju så mycket. Alla affärer, frisörer och restauranger i vårt kvarter fick stora bekymmer pga att elen försvann så drastiskt och så länge. Det var mycket folk på gatan denna dag, som bara stod där och såg arga ut och pekade uppåt på vårt hus. Det var knappt att jag ville ge tillkänna att jag bodde där.
Så småningom fick vi dock förklaringen på vad som hade hänt. I Brasilien går alla eledningar ännu ovanför markytan. De hänger där i luften mellan betongstolpar till synes i en enda härva. Allt fungerar dock vanligtvis utan bekymmer. Denna dag då det kom lite storbyar hände dock något ovanligt, att en torkställning med tvätt flög i väg med vinden. Den kom ner från tionde våning i vårt hus, från de fina,stora öppna ytorna där uppe. Tvättställning var av metall och den landade precis på alla ledningarna samtidigt så den orsakade en kortslutning i hela kvarteret, genom att låta som en bomb hade detomerat då generatorn small. I dag går vi alla och tittar lite försiktigt uppåt när vi går ut, för man kan aldrig numera veta vad som kan komma ner från himlen efter kattregnet och torkställnings bomben. Det var en ovanlig dag, som visade oss att nästan allt är möjligt.
snurr